Fredag regnade det. Efter upprustning i köket och besök på deponin, tog jag itu med nästa statsminister
Biografin över RS är skriven av Per T. Ohlson. Hans inledning påminner oss om vilket PARADIGM-skifte hans utnämning var
(även om också han påbörjade sina studier i Uppsala):
En afton i Lund
Statsministerafton är ett begrepp som förknippas med Tage Erlander och Lund. Erlander, formad av den lundensiska traditionen, brukade på 1950-och 1960-talen orsaka rusning till Akademiska föreningen vid Sandgatan när han gästade sin gamla studentstad. Men kopplingen mellan Erlander, statsministerämbetet och Lund sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden.
Fredagen den 2 oktober 1925 kom Rickard Sandler till den skånska lärdomsstaden för att tala vid ett möte arrangerat av den radikala studentklubben DYG, Den yngre gubben, och socialistiska Clarté. Ordförande i DYG var Tage Erlander, en tjugofyraårig värmlänning som fem år tidigare begett sig till Lund för universitetsstudier. DYG hade bildats 1896 som en fortsättning på en tidigare diskussionsklubb som hette DUG, Den unge gubben.
Per T:s inledning är brilliant – så jag föredrar att saxa stycken ur denna, framför att försöka formulera något plattare själv!:
Kring Rickard Sandler stod ett speciellt skimmer, fast inte så mycket från honom själv som från två fallna jättar. I januari 1925 hade Hjalmar Branting, ”Hövdingen” avgått som statsminister på grund av sjukdom. Den handlingskraftige finansministern Fredrik Vilhelm Thorsson framstod som given efterträdare, men även Thorsson var svårt sjuk och manövrerade så att Gustav V egentligen inte hade något alternativ än att upphöja handelsminister Rickard Sandler till regeringens chef. Branting avled i februari, Thorsson i maj. Därmed blev, åtminstone för ett tag, Rickard Sandler den främste representanten för en ny socialdemokratisk ledargeneration.
—
Sandler var fullt medveten om sin blixtrande intelligens och sina ansenliga talanger som talare och agitator. Ernst Wigforss hade ett komplicerat förhållande till honom, men gav i sina minnen ett vackert erkännande åt kollegans retorik där ”både formens pregnans och röstens klang höjde intrycket av det betydelsefulla i de framförda argumenten”. Med kärnfulla sentenser kunde Sandler tydliggöra svåra problem och sammanhang. Det mest berömda exemplet är en mening i det maratontal i riksdagen som var hans svanesång som statsminister:
” Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.
Ett mindre känt exempel är hans träffsäkra definition av yttrandefrihetens betydelse:
” Det land är bra, där man får säga att regeringen är dålig.”
Rickard Sandler var högt respekterad i sitt parti men knappast genuint populär. Fostrad i en norrländsk folkhögskolemiljö och med akademiska meriter såg han sig mer som folkbildare än som politiker. Därtill hade han närmast en asketisk framtoning. Han var absolutist, även om han sent i livet blev mindre rigid och understundom smuttade på ett glas vin. Till hans fåtaliga laster hörde tobak och kaffe, mängder av kaffe.
Sandler kunde förlora sig i aktiviteter fjärran från politik.
Musiken var hans ständige följeslagare: han spelade violin och komponerade. Och så hade han en kolossal fallenhet för siffror. På kvällarna när Per Albin Hansson hällde upp en grogg och plockade fram kortleken, satte Sandler sig med papper och penna för att lösa matematiska problem. Privat fann de aldrig varandra.
Det var fadern, Johan Sandler , som gjort den egentliga klassresan. Han var son till en värmländsk skomakare och var själv utbildad sådan. Han hette ursprungligen Eriksson, men vid folkskoleseminariet där han studerade fanns flera med det namnet, så han tog namnet Sandler, bildat efter det grekiska ordet för SKO: sandalon!
Han startade en folkhögskola i Torsåker i Ådalen, där således sonen växte upp.
”I övriga Norden är Grundtvig mest känd som den som grundade folkhögskolan”
Fadern var också politiskt engagerad, liberal och grundtvigian
Richards politiska bana började under värnplikten 1906. Han tillhörde i unga år vänsterfalangen inom socialdemokratin, beskrev sig på äldre da´r snarast som anarkist i Kropotkins efterföljd.
1911 är ett händelserikt år. RS tar sin licentiatexamen i Göteborg, ger ut Samhället sådant det är och väljs in i riksdagen.
1912 får han uppdraget att översätta Karl Marx Das Kapital och grundar ABF!
Översättningen av Kapitalet är inte klar att utgivas förrän 1930! Under tiden som han kämpar med texten påverkar den honom så att han successivt genomskådar marxismen. Han har god hjälp av sitt matematiska snille.
Men socialiseringsfrågans huvudrollsinnehavare var Rickard Sandler. Per Albin Hansson, som valts till partiledare fyra år tidigare (1928 ref anm) berörde ämnet bara i föregående när han öppnade kongressen. Det var framför allt Sandler, partistyrelsens föredragande, som slog tillbaka socialiseringskraven. Han inledde debatten den 23 mars med att varna partiet för att försöka transplantera ”det stora sovjetryska experimentet” till svenska förhållanden:”Jag har under den sista tiden varit sysselsatt alldeles speciellt med att studera, vad som därborta har skett. Detta har gett mig anledning till mycket eftertanke”. Han var i och för sig imponerad av den ”oerhörda grad av aktivitet” som utvecklats i Sovjetunionen men slog sedan fast:
Vad som sker i Ryssland, sker slutligen under en partidiktatur, vilken aldrig skulle vara möjlig i ett sådant land som Sverige, så länge det finns den minsta gnista kvar av den känsla för frihetens värde, som dock är allmänt härskande här.
—
Under arbetet med Kapitalet gjorde Sandler en egen ideologisk resa När han började (1912 sic!) var han en doktrinär marxist på socialdemokratins vänsterkant. När han slutade tillhörde han partiet mittfåra och såg Kapitalet som ett i och för sig inspirerande verk som dock inte kunde fungera som politiskt rättesnöre.
1926-1932 var RS chef för Statistiska Centralbyrån
1932 blev han preses i Musikaliska Akademin och utrikesminister i Per Albins minoritetsregering.
Med en paus sommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Pehrsson i Bramstorp ledde sin s.k. semesterregering behöll han den posten till 13 december 1939. Hans strävanden till ett nordiskt försvarsförbund som innefattade även Finland ledde till att han tog ställning för att efterkomma Finlands begäran om hjälp med svenska trupper till Åland efter det att Sovjetunionen 30 november anfallit Finland, något som regeringschefen Per Albin vägrade, vilket innebar att Sandler valde att avgå.
Det medförde emellertid inte att han blev politiskt sysslolös. Till skillnad från sina föregångare hade han ju levt ett hälsosamt, nyktert liv och levde till 80 års ålder och hade 25 vitala år framför sig.
1941-1950 var han landshövding i Gävleborgs län
1945 ordförande i kommissionen om säkerhetstjänsten och flyktingärenden.
1947 FN-delegat
1954 ordförande i författningsutredningen. Ledamot av Vetenskapsakademin.
1956 Ålderspresident i riksdagen
Han kopplade av med matematik och musik.
1940 hade han blivit kopplad som sambandsman mellan UD och försvarsstabens kryptologiska byrå. Sedermera gav han ut en bok Chiffer som till stora delar bestod av siffer- och teckenkombinationer som var helt ogenomträngliga för en vanlig läsare. ”Jag måste beundra min förläggares mod att utge detta arbete” skrev han i förordet..
Heinrich Heine
1797-1856
Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren. Han tonsatte dikter av Dan Andersson och Nils Ferlin och komponerade en stråkkvartett. Det senare var ett vågat företag, men enligt en sakkunnig bedömare vittnade kvartetten om ”klang-och formsinne” . Sandlers mest omfattande kompositörsgärning var ett åttiotal tonsättningar av dikter av Heinrich Heine, en tysk författare och poet som efter julirevolutionen 1830 slog sig ner i Paris. Sandler hade tidigt blivit fascinerad av den samhällskritiske Heine som samarbetat med Karl Marx.
Per T avslutar:
Men hans närmast oöverskådliga gärning hölls samman av en gemensam nämnare. Det var människan, hennes villkor och förutsättningar som självständig individ och social varelse. När han i Lund oktober 1925 skulle sammanfatta sin människosyn så oberopade han inte Karl Marx, inte partiprogrammet, inte den nyligen bortgångne Hjalmar Branting, utan Immanuell Kant, en av alla tiders störste tänkare:
Varje människa bär ändamålet inom sig själv.
Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syfte.
