Min första bekantskap med Arthur Rubinstein var när jag på 40-50-talet flitigt gick på bio, 1955-60 allra flitigast tillsammans med den då ännu unge gamle. Som jag tidigare berättat var det ofta flera förspel innan huvudfilmen började:
Vi slutade ju gå på bio när äldste sonen gjorde entré – men i gengäld skaffade vi TV – och där dök han upp igen – jag minns särskilt ett program inspelat i Spanien där Rubinstein bodde på slutet. Han var väl redan över 90 år. Han spelade då bara Chopin. Jag minns att han ansåg att TEKNISKT är interpreter bäst i 15-16 årsåldern – men spelar själlöst – ju mer livserfarenhet man får desto bättre blir man på särskilt Chopin!
OCH
Bilden från 1906 då han var 19 år
Livserfarenhet fick han!
Mina unga år inleds med ett förord:
Jag har aldrig skrivit dagbok, och även om jag gjorde det, skulle den ha gått förlorad tillsammans med alla mina övriga ägodelar under de båda världskrigen. Men jag har den stora turen att vara utrustad med ett häpnadsväckande gott minne, som tillåter mig att följa utvecklingen av hela mitt långa liv så gott som dag för dag.
Det jag här säger utgör ingen egentlig ursäkt för att jag anförtror mina läsare en enkel men sanningsenlig redogörelse för kampen, misstagen, äventyren och den underbara skönheten och lyckan i mina unga år.
När jag läser:
Men jag har den stora turen att vara utrustad med ett häpnadsväckande gott minne, som tillåter mig att följa utvecklingen av hela mitt långa liv så gott som dag för dag studsar jag till:
Ja, men sån är ju jag också! Jag har visserligen få minnen av de första fyra åren av mitt liv – men sedan har jag lagrat en inspelning med ljud och färger som jag kan spela upp vid behov – och lägger ibland märke till detaljer eller repliker som jag vid tillfället ifråga inte observerade!
Den moderna vittnespsykologin påstår ju att så här fungerar det inte alls –
men det är skönt att få bekräftelse på att vi är några stycken…
Sedan sätter jag igång att läsa den 434 sidor långa redogörelsen – in i kuja ut ur kuja,
– ett uttryck jag ärvt från den gamle:
Det var från hans folkskoletid. En icke så studiebegåvad klasskamrat, som talade utpräglad dialekt, hade fått uppgiften att inför klassen recensera en film. Han hade varit på en indianfilm, där tydligen indianerna anföll ett kavalleriläger (Kanske De dog med stövlarna på?), och beskrev handlingen enligt ovanstående teknik – den gamle mindes episoden med blandade känslor, eftersom han efter ett tag blev varse hur ledsen gossen blev över de skrattsalvor som hans framställning framkallade….
MEN
uttrycket blev family shorthand för långrandiga, detaljrika uppräkningar.
Det är verkligen en underbar saga han har att berätta. Hans fantastiska minne var inte hans enda medfödda gåva. Han son till en judisk klädeshandlare, sladdis, yngst av åtta barn född 8 år efter sjuan. Någon musikalisk begåvning var ej tidigare känd i släkten. Han väckte dock sensation som koltbarn genom att, innan han kunde tala, kunna härma alla ljud i omgivningen, och på så sätt göra sig förstådd.
Jag älskade allt det här larmet , och fastän ingenting kunde förmå mig att yttra ett enda ord, var jag alltid villig att sjunga – att med rösten imitera- varje ljud jag hörde, och därmed skapade jag verklig sensation i mitt hem. Den urartade snart till en sport, och alla försökte lära mig några sånger. På det sättet lärde jag mig att känna igen människor på deras tonfall.
När han var två år köpte familjen till äldre döttrar ett pianino. Det var ju bara det att det var tvååringen som lärde sig tonerna och tillrättavisade systrarna när de spelade fel.
Pappa blev imponerad och köpte en fiol till lille Arthur, som genast slog sönder den: piano var HANS instrument.
När jag var tre och ett halvt år var min fixering så påtaglig att min familj beslöt att göra något åt den där talangen jag ägde. Farbror Nathan Follman (som var hemmastadd i tyska språket) skrev till Joseph Joachim, sin tids mest berömde violinist och chef för den kejserliga och kungliga musikakademin i Berlin. Han beskrev i detalj och bad om hans råd hur man skulle ta till vara sådana gåvor. Professor Joachim svarade mycket vänligt. Inget borde göras förrän jag var sex år, sade han, men då vore det tillrådligt att överantvarda mig åt en bra lärare. När han tillade:” Om ni har möjlighet att ta gossen med till Berlin, ska jag med nöje ta mig en titt på honom” åstadkom det stor uppståndelse i familjen – den store Joachim visade intresse för lille Arthur!
Och den resan blev av. AR.s skildring av mötet är karakteristiskt hur han sedan, under de 434 sidorna, i detalj skildrar alla människor han möter – och de är åtskilliga – fullt i klass med Axel Munthe !:
En morgon togs jag med till professor Joachim, som väntade oss i sitt arbetsrum. Den store mästaren var omkring sextio år, lång, tämligen grovt byggd och med ansiktet nästan dolt av en grå konstnärsman, runt skägg, polisonger och mycket buskiga ögonbryn. Till och med hans väldiga öron var rikt prydda med hår. Till att börja med skrämde mig hans mörka, ihåliga röst, men hans vänlighet och det milda uttrycket i hans blick lugnade mig genast.
——Sedan kommer några rader där testerna JJ utsatte fyraåringen för beskrivs.
När jag gjort allt detta till belåtenhet lyfte professor Joachim upp mig, kysste mig och gav mig en stor bit choklad. Så sade han till min mor och Jadwiga (Arthurs storasyster): ”Den här pojken kan bli en mycket stor musiker – han har absolut begåvning till det. Låt honom höra en del bra sång, men tvinga inte på honom musik. När tiden är inne för studier på allvar, ta då hit honom till mig, så ska jag med glädje övervaka hans konstnärliga utbildning”
Läs den spännande fortsättningen!
