Här följer nu tredje delen av mina minnen om min fars affär:

Mina EGNA erinringar börjar ju under kriget 1939-45. Pappa var inkallad mest hela tiden.
(Det är en intressant historia – han var alltid i ”Djuramåsa” – men det visste jag inte då vad det stod för!
Kommer att redovisas på denna blogg vad det lider…)
Däremot berättade han väldigt mycket om HUR det kom sig att han öppnade sportaffär.

Som framgår av del 1 tjänstgjorde han ca 1920-23 i Berlin på vad som då hette Siemens und Halske. Han var samtidigt en mycket duktig idrottsman, hoppade redan då över 7 m i längdhopp och var uttagen till Olympiaden* där Kalmar Pettersson Björneman, hans främste konkurrent vann guld!

Han tävlade i Berlin för Sportsclub Charlottenburg

I Sverige hade då ännu inte kommit igång någon fabrikation av sportgrejor som skor, fotbollar etc. När pappa C. åkte hem hade han med sig grejor han köpt i Berlin, och genom den galopperande inflationen därstädes kunde han växla förmånligt. ”Valutaschwein” var ett begrepp.
Sedan inträffade, genom samma inflation, att det blev arbetslöshet och finanskris – och på ett bräde avskedades alla utlänningar.
Det var nog i det läget han åkte hem och startade sin sportaffär 1924
I slutet av 20-talet började han spela tennis och vad jag har förstått långt senare hade han under trettiotalet tillsammans med bl.a. Gustaf Krantz börjat engagera sig för att starta en tennishall i Helsingborg.
Han hade satsat resten av sitt ärvda kapital, hallen öppnades hösten 1939…..
Hitler ville ju annat. Ingen var intresserad av att spela tennis, och dessutom fick man inte bränsle att värma upp hallen etc.

Själv blev han också inkallad och under resten av kriget var det väl det han var mest intresserad och engagerad av. Han hade en anställd som skötte affären. Det fanns föga att sälja – det mesta var ju beredskapsvaror som läder till skor och fotbollar, gummi till tennisbollar.
Dock fanns det en cykelverkstad in på gården från Thure Röingsgata – den drevs till början av 50-talet – jag blev själv upplärd där att laga punktering!

Gustaf Krantz hade Herrekipering på hörnet av Stortorget – Södra Storgatan. Här syns han på en bild efter(eller före?) en dubbelmatch. Från vänster Okänd, min farbror Hugo Huldt, tandläkare Carlsgatan 12, Min far Carl Huldt och längst till höger Gustaf Krantz.

Här är mamma och pappa framför den nyrenoverade lokalen, troligen 1948

Nu fanns det inga pengar till anställda. Mamma ryckte in som biträde nu när vi barn båda börjat skolan. Inte bara hade hon sytt sin dräkt själv, utan hon sydde också idrottsbyxor mm som såldes. Det var ju textilransonering. Samtidigt startade en massa föreningar som skulle ha klubbdräkter i bestämda material och färger – så hon sydde för glatta livet det som beställdes av klubbarna.
Jag engagerades som springflicka. Jag hade börjat på flickläroverket – och efter skolan cyklade jag ner till affären och körde ut varor som beställts. På den tiden var det fortfarande vanligt att man ringde och beställde varor som kördes hem inte bara till privatkunder utan även skolor och företag.
Dessutom fick jag ofta åka och hämta varor, framför allt tennisbollar på Tretorn.

GRE-NO-LI var aktuella 1949-53

Vi brukade skämta om att Huldts Sportaffär alltid var full av folk – men sällan av någon som handlade något. Just läget på hörnan, och vid den riktiga Knutpunkten (dvs där man bytte Spårvagn ) gjorde att gamla idrottskamrater och andra bekanta ofta ”tittade in”. Jag fick då springa till Bollbrokonditoriet på Bollbrogatan och hämta kaffe. Vi hade kiff (min fars uttryck som är synonymt med kul, sådana stockholmska slanguttryck hade inte slagit igenom)

Ett nytt sortiment som pappa C. satsade på efter kriget minns jag var fritidsfiske.
Under kriget hade ju hamnen varit avstängd – nu blev det plötsligt fritt fram att stå ute på parapeten och pilka torsk och makrill. För att lära sig sportfiskarnas behov skaffade vi själva fiskegrejor och cyklade ofta vårkvällar ner till Parapeten och stod och pratade med habitueerna. Vid eventuell riklig fångst minns jag att mamma inte alltid blev så glad inför nödvändigheten att sent om aftonen börja rensa fisk …
Dessutom jagades det ju TUNA- fisk i Sundet!
Öresund världsbäst
Troligtvis fångades de första tonfiskarna på spö i Europa utanför Själlands odde i slutet av 20-talet. Detta var inledningen till ett drömfiske, som under några decennier lockade storviltfiskare från när och fjärran till Öresund. Även I Norge spöfångade engelsmän i Trondheimsfjorden under slutet av 20-talet tonfiskar på närmare 300 kg. I Öresund var det exceptionellt kort gångtid till fiskeplatserna. Sundet ansågs därför vara den tonfiskarena i hela världen där man hade bäst chans att under en dag matcha flest tonfiskar. I regi av Skandinavisk Tuna Club – bildad 1949 – arrangerades under många år en internationell storviltfisketävling i Öresund. Årligen drogs det mellan 1946 och 1952, 300-400 tonfiskar i Sundet.

Det bästa året var 1948 då närmare 600 blåfenstunor fångades. Även några år i början av 60-talet var mycket bra med ca 100 fångade fiskar årligen. Senaste gången det fångades en tuna i Öresund var år 1964. Många vådliga fighter med knäckta spön och avslitna linor finns dokumenterade i samtida litteratur – likaså många, mycket lyckosamma.

Den svenske tonfiskepionjären Arvid Carlander krokade 1944 flera stora tonfiskar, som drog iväg med honom och båten över gränsbojen mellan Danmark och Sverige. Den fick man inte under krigsåren passera utan tyskarnas tillstånd, varför Carlander inför risken att bli beskjuten föredrog att kapa linor med flyende tonfisk på. År 1947 fångade Carlander 24 fiskar, varav under en dag sex stycken med en totalvikt på 1000 kg. Hans tyngsta Sundstuna någonsin vägde 325 kg.

Dansken Carl Bauder fångade ensam år l949, 60 blåfenstunor vägande tillsammans 10 310 kg. En vecka drog han 18 fiskar. En annan entusiast, som bordade flera tonfiskar i Öresund, var vår dåvarande kronprins, sedermera kung Gustav VI Adolf.
Dansken Knud Kyvsgaard håller det skandinaviska spörekordet med en fisk på 372 kg fångad år 1950. Hans dotter Birgitte Kyvsgaard håller rekordet på spinnsidan via en fisk på 317 kg fångad år 1961. Alla tiders tyngsta spöfångade tonfisk (679 kg) fångades år 1979 utanför Nova Scotia, Kanada. Utanför Rhode Island, USA och Sardinien i Medelhavet ska det ha yrkesfiskats tonfisk på 680 kg respektive 685 kg.