Jag kämpar vidare i min filosofibok. Jag har faktiskt nu kommit till sidan 200/231.
MEN
Stoffet är så svårgenomträngligt att man måste gå tillbaka och läsa om flera gånger. Det gäller i högsta grad när jag ska redovisa mina förvärvade insikter.
Ovanstående rubrik inleder ett kapitel, och fortsätter:
Mellan 1780 – talet och 1880-talet upplevde den tyska filosofin sin blomstringperiod. Den började med Kant. Hans verk utvecklades och byggdes ut av Schopenhauer. Även Fichte och Schelling utgick från Kant. Hegel skapade den renodlade idealismens filosofi. Marx övertog hans systematik och vokabulär men ersatte idealismen med materialism. Nietzsche iscensatte ett angrepp på hela den vedertagna moralen. Rikedomen på idéer bland dessa filosofer har gett näring åt några av filosofins senaste riktningar.
När jag letade efter en bild på Kant (1724-1804) hittade jag även den här introduktionen:
Kant was born in 1724 Königsburg, Prussia, the son of a devout saddler. A very small, fragile man, he never left his home town, even when he reached the high post of Professor of Philosophy and was in demand throughout Europe. If there is one thing which characterizes him and his philosophy, it is precision. Such precision that his works are, to say the least, somewhat difficult reads. His daily life was no different, he never married, and, it is said, people would set their watches by when he left his house for his afternoon walk, at precisely 3.30. The street where he lived is now called ”Philosopher’s Walk”
Kant var den första stora filosofen sedan medeltiden som var professionell akademiker. Han publicerade sig sent – vid 57 års ålder gav han 1781 ut en av filosofins verkligt stora böcker: Kritik der reinen Vernunft. Han fortsatte sedan idogt publicera det ena viktiga verket efter det andra till sin död vid 80 års ålder.
”Denna hans sena tankeskörd var så djupt originell till sitt innehåll t den inte alls var lätt att förstå”
Liksom senare Schopenhauer fann han för gott att redan efter den första boken publicera en
”klarare och lättfattligare presentation av den längre bokens huvudresonemang”, = Prolegomena
Kant klargör skillnaden mellan vad som finns och vad vi kan uppfatta.
Det finns säkert många ting som är Das Ding an sich, men det är bara tingen som de framstår för oss – fenomenens värld – som är den möjliga kunskapens värld för oss.
Världen av ting i sig kallar han den nouminella världen och den har vi ingen tillgång till, den är transcendental.
I den fenomenella världen existerar rum och tid: materiella föremål i ett rum-tidsligt system, vilka rör sig i ett kausalt samordnande sätt.
MEN
När det gäller människor, som är materiella ting som existerar i rummet och rör sig i rum och tid uppstår ett dilemma:
Har vi en fri vilja?
Kant besvarar denna fråga med JA. Det var inte för att han kunde visa det, utan för att vi finner det omöjligt att tro att vi INTE har det. Det är ett empiriskt faktum att vi har moraliska begrepp som
god och
böra och
rätt.
Om nu dessa begrepp skall ha något innehåll alls måste det vara så, menar Kant, att vi ibland kan välja mellan att göra eller inte göra något. Hela den så kallade moralen vore annars en tom illusion. Hela vokabulären för beröm och klander, gillande och ogillande, beundran och fördömande skulle behöva suddas ut om vi inte hade ett val att handla si eller så.
Alltså, säger Kant, tror vi faktiskt att det inte bara är den empiriska världen som finns.
Om Gud existens:
Kants lära att vi aldrig med säkerhet kan veta att något existerar, som vår kroppsliga apparat inte kan ge oss någon uppfattning om, utesluter kunskap om Guds och en odödlig själs existens.
Det är viktigt att inse att den inte utesluter Guds existens, endast kunskap om Guds existens.
Så var vi tillbaka hos Platon eller som Schopenhauer inleder sin första bok:
Platon den gudomlige och den förbluffande Kant
Läs den spännande fortsättningen!
Efter en veckas innevistelse på grund av luftvägsinfektion kom jag idag ut i friska luften igen.
Det var ebb. Min ”milsten” eller snarare km-sten som jag brukar stretcha mot ligger rejält uppe på land. Varje gång jag närmar mig den, särskilt när det är ebb som idag tänker jag på Dorothy Sayers Have His Carcase!
Have His Carcase (1932) begins with Harriet Vane on a walking tour. Her trial for murder behind her, freed from the dingy cell she endured during her detainment, and Lord Peter Wimsey’s advances having been deflected successfully (at least for the time being), Harriet needs a breath of fresh air and a change of scenery. She tramps along the countryside, contemplating the plot for her next murder mystery book. As she traipses along a beach near the sea, she discovers the dead body of a male. The tide is coming in, and Harriet fears that the body may well be washed out to sea — she has no time to summon help, nor does she have the strength to move the corpse. So she takes several items for evidence and she snaps photographs.
