Vi fortsätter med vår Hemmabio.

I går såg vi Das Leben der Anderen,
en underbar tysk film som skildrar DDR 1984 och Stasis övervakningsmetoder.

Nu när vi vet att denna förfärliga polisstat har upphört – utvecklar det sig till en underbar feel good – film.

Der Film könnte auch ”Die Sonate vom Guten Menschen” heißen, wie das Musikstück, dass im Film vorkommt, denn sein eigentliches Thema ist nicht, wie es jetzt immer heißt, die DDR, oder die Stasi, sondern die Frage, was es heißt, gut zu sein.

Vi var ju faktiskt år 2000 i Berlin och gick igenom Stasis högkvarter och även vad som är kvar av Gestapos. Det senare låg vid Prinz Albrechtstraße 8 – en adress som fortfarande tycks vara så skräckinjagande att det nästan inte finns några länkar om den. Gatan är förresten omdöpt till – (Käte) Niederkirchnerstraße

—A stretch of the wall rose up from the bricks, iron gray and some 13 feet tall, its rounded top designed to foil grappling hooks. This stretch of wall, a sign said, bordered the former Gestapo headquarters and prison complex at Prinz Albrechtstrasse 8, once the most feared address in Berlin. The headquarters had been demolished in the mid-1950s, but in 1986, when the area was excavated in preparation for redevelopment, parts of the Gestapo’s underground torture chambers came to light. West Berliners hurried to the site, and it became an open-air memorial to the horrors of the Nazi regime.—