Upprustning

Nu är torpet utlagt till försäljning. Marknaden är ju inte glödhet…
Väderleken har ju varit gynnsam för grönskan!
Det gäller att torpet för eventuella spekulanter kan presentera sig som det gröna paradis det är!

Farväl Skogslund I

Skogslund är  namnet som byggherren, mormorsfar Johannes, tilldelade sitt torp.
Första spiken i likkistan slogs ju i den 8-9 januari 2005….
Den andra 2008.

Alltedan dess, och i synnerhet sedan den gamles frånfälle har det ju varit underförstått att vi måste avyttra vårt kära gamla torp. Sakta men säkert har agnarna skiljts från vetet, skatter tillvaratagits och ”skräp” bortforslats… Nu är vi inne på upploppet.

Johannes dog 1943. Då bodde på torpet min mormor Anna och hennes andre man Sven Öberg, som vi kallade ”Farbror Sven”

Klicka som vanligt för läsförstoring!

Alltsedan 40-talet har  Annas döttrar och dotterdöttrar haft Skogslund som semester- och skollovsoas.
Under och efter kriget, långt in på  50-talet, levde vi ju i ett bristsamhälle.

”Här får intet förfaras” 
Så fort ett husgeråd eller klädesplagg föll för åldersstrecken i stadshushållen transporterades det till torpet för fortsatt tjänstgöring!
Pjäxorna ovan, som nu förpassats till sällare jaktmarker, har jag inte använt på minst ”en femtan år”
MEN
har på grund av affektionsvärdet fått stå kvar och skräpa i källaren:

Efter att ha gjort en tidig debut  (1938?) blev det ju sedan under andra världskriget inte aktuellt med en så materielkrävande sport!

MEN
troligen 1949
var det dags för en skolresa till fjällen = Åre under det nyinrättade ”sportlovet”.
OCH
då utrustades jag med dessa underverk till LÄDERSKID – pjäxor!
Det var först nu som man tillverkade särskilda pjäxor som designats för att passa till de nya skidbindningarna, därav den trubbiga nosen.. De var dock också fullt användbara för vandring – fick göra ytterligare en fjällresa när jag fick det så kallade Sylfärdsstipendiet, dvs en fjällvandring Ånn – Sylarnas Fjällstaionen t.o.r för läroverksungdomar.

Från STF:s hemsida i samband med deras 125-års-jubileum :
1895 För att främja skolresor börjar föreningen utdela årliga stipendier. Ett förslag om att bilda ett internationellt turistförbund skickas till alla kända alp- och turistklubbar.

1896 Solförmörkelseexpedition till Stora Sjöfallet med 13 deltagare, 34 bärare och en kock medför att föreningen skaffar fem roddbåtar som blir inledningen till turisttrafiken på Stora Lule älvs sjösystem.

1897 Föreningen tar sin nya flagga i bruk och inviger Sylhyddan, föreningens första turiststation med mathållning, och en tvårumsstuga vid Helagsfjället. Dessutom får man igenom en rabatt för skolungdomar på de statliga järnvägarna.

1949 var det naturligt med enkönade grupper…
Jag är nr 3 fr.v. i mellanraden.  Socialstyrelsens tidigare generaldirektör  Barbro Westerholm nr 4 fr.v. i nedersta raden.

Tömning

Det är ju sedan tre år beslutat att vi ska avyttra vårt släkttorp Skogslund. I avvaktan på att ”det rätta tillfället” yppar sig har jag sysselsatt mig med att tömma det på minnen från forna släktled.

Som det här vykortet, en reminiscens från 60-talets resande.


Min faster Stina (*1905) skriver:
Kära Anna! Här sitter jag i Florence och tänker på dig och skäms. Vi hade så underbart hos dig i pingstas och jag har inte kommit mig för att tacka. Av fullaste hjärta tack! Min syster Dagny och jag har flugit till Milano och därifrån tagit en bussresa genom Italien. Vi har badat i Medelhavet. Vårt närmaste mål är ROM, huvudpunkten i vår resa. Italien är ett underbart land med älskvärda människor De hj hälsningar Stina

Lyckat besök

För första gången sedan oktober var jag i helgen och inspekterade torpet. Den kalla. snörika vintern , tillsammans med tidigare dystra erfarenheter gjorde att jag befarade det värsta….

MEN
Mirabile dictu!

Allt fungerade: elektricitet,vatten , t.o.m. den fasta telefonen! Ej heller hade några träd fällts, eller stora grenar knäckts.

Ner mot ängarna hade grannen avverkat slyridån,
och där hade en gnutta snö dröjt sig kvar…

Mina medresenärer passade på att berika sig med fars och farfars ved!

5-årsminne

Tsunami hit och tsunami hit…
2005
Även vi som stannade hemma fick vår beskärda del:

Här är direkt återgivning av mina dagboksanteckningar:

Lördagen 8 januari SMHI har varnat för storm. Det är dags för vår löprunda – så vi skyndar oss att springa på Svedberga på förmiddagen. Det tar i framåt eftermiddagen.
kl 16.00 börjar huset gunga. Redan då har en del av den nyinsatta vassen på gaveln lossnat, så Per ringer och bokar in sig för reparation hos vår taktäckare Wiberg.
Vi går en runda kring huset för att säkra ev. kringflygande föremål.
Efter en god middag ( Biff Stroganoff) flämtar det till – sedan strömavbrott i 2 1/2 timme. Det går att elda i matsalsspisen – mysigt läsande till stearinljus –
Vi dricker konjak. och följer stormens härjningar via batteridriven radio.
Ca 21.00 börjar den värsta vindstyrkan avta.
Vi går och lägger oss.
Söndagen 9 jan Gunilla stiger upp först. När jag ska hämta tidningen passar jag på att gå runt gaveln, vadar där i flera dm tjockt vasslager och runt hörnet upptäcker jag att en stor del av vasstaket ramlat ner.

Annars så är det, annars så är det ållrajt!

Vi kontaktar åter Leif Wiberg. Han och sonen Mikael kommer och spikar på masonit som skall skydda så att det inte regnar in medan vi väntar på reparation. Jag ringer IF, men där är alla
linjer upptagna till långt fram på eftermiddagen. Men det går ju att maila:

Vi har förgäves försökt komma fram per telefon. www.if.se är oåtkomlig. När vi nu återfått strömmen anmäler vi istället så här!
Vårt halmtak har, efter stormen, 34 sekm i Helsingborg den 8/1 2005,
dråsat ner på en 2-3 m lång sträcka.

Tisdag 11 jan Expedition till det MÖRKA Småland
Vi startade i gryningen.
Stormens härjningar skymtade i lövskogen.
På E4 i höjd med Eket tilltagande stormfällen.
I höjd med Örkelljunga fungerade mobilen för endast nödsamtal.
Fler och fler skogsområden blev mer och mer härjade, för att på sina ställen, ssk åsavsnitt, vara helt härjade.Ibland låg granarna i rad som rotvältor, ibland plockepinn med knäckta stammar i växlande höjd 2-4 m upp.
I höjd med Markaryd observerade vi att fabrikerna längs E4 uppenbarligen hade ström och mobilen började åter fungera! Allt oftare låg det avsågade stammar som tecken på hindrad framfart.

Vi har ju följt stormens härjningar på internet, Sydkrafts och Ljungby kommuns hemsida.
På den senare stod att de upprättat akutcentraler runt om i kommunen bl.a. vid affären i Hamneda (de lär få tillbaka ström först den 23/1).

Väl framme träffade vi några fullkomligt utmattade, närmast gråtfärdiga, hemvärnsmän. Vid fråga vart man skulle vända sig om ett träd fallit över huset, krossat tak och/eller fönsterrutor var de helt ointresserade när de förstod att det gällde ett fritidshus. Det varnade oss för att överhuvudtaget åka dit och titta efter.

Framme i Hå var vi tacksamma för att Thore Ohlsson (TO) på Orrviken haft ner skogen i tid under ordnade former!

Om inte , hade vi inte kunnat komma fram överhuvudtaget.

TO har för virkestransporterna låtit anlägga en väg med avlastningsluckor. Ca 200 m från brevlådan låg en tall över vägen, så vi fick parkera bilen i en sådan. Vi gick längs vägen, men framme i ”kröken” låg alla kvarvarande granar från Rolands skog i en enda hams!
Vi retirerade och åt litet av den medhavda massäcken. Vädret var ju (utvalt) tjänligt för en utflykt!

Efter moget övervägande beslöt vi att trots allt ta med de medförda frysboxarna vid ”attacken”.
De höga granarna längs gränsmuren och de 25-åriga som Per och Karl planterade såg vi var fallna, men vi siktade in oss på björkebacken. För att komma dit behövde vi bara forcera 2 fallna knäckta stammar och kunde sedan gå ända fram till ledningsgatan. Där slank vi mellan 2 stora granar som fallit parallellt.

Så långt hade dessa 100 m tagit större delen av en 1/2 timme.
Vi såg ut över tomten :
Alla granar över 10 m hade fallit. Dessutom en hel del lövträd: linden, en ek…
Ledningsstolpen där markledningen går in i huset var tvärs av.

Både elledningarna (blankledningen) och teleledningen var inhamsad bland trädstammar av varierande tjocklek.
Inte bara vår lilla elledning var helt raserad, utan även den isolerade 50 kV – ledningen över Anders Karlssons gamla hygge. Det kommer att dröja innan ”de rett ut att”

Men mirabili dictu!

Alla träden hade missat boningshuset och ladan – en tre meters lucka hade skonats runt om. T.o.m. TV-antennen satt kvar.
Vi gick in i huset. Där var 7° (= yttertemperaturen)
Vi fyllde frysboxarna, stängde av strömmen till frysen.
Vi hade fått råd om vattenledningen – Per hade en 2 l-dunk med T-sprit varav vi hällde 1/2 l i varje vattenlås.
Därefter släpade vi oss tillbaka – det var ganska svårt att identifiera var vi tagit oss igenom.
När vi så pustar ut med lunch nr 2 kommer först en bil med 2 man som parkerar och vandrar neråt Ängatorpet.
Sedan Roland, också ffg ute för att inspektera förödelsen.. Deras ladugårdstak hade ju lossnat – Svea var evakuerad till Ljungby.

Nu var kl 14.00 och vi kände oss pigga nog att utforska hur det såg ut neråt Ängatorpet.
Efter ca 600 m där vägen kantades av avskurna stammar var det totalstopp.
En minst 10 m hög bråte med 1/2m tjocka stammar, som dråsat ner för höjden på sydsidan, spärrade vägen. Av Anders Karlsson, som också dök upp, fick vi reda på att bakom virkeshögen fanns en inneboende på Ängatorpet som ännu efter 3 dygn inte hade kunnat ta sig ut trots att 4 man med hjullastare jobbat intensivt..

Anders Karlsson sa´uppgivet:”Så är man bara markägare, inte skogsägare längre…” Som vi konstaterat tidigare har han dock reservaggregat till sina djur.

Vad vi förstod på Anders hade TO varit uppe redan på måndagen.

Det tog sex månader innan vi fick ström till någon reda …
För att inte tala om fast telefon.
Sedan passade man ju på att omintetgöra användningen av det enda som inte stormen tog.
Ja, egentligen blev det aldrig mera sig likt!

Men det var roligt så länge det varade!

Swinging sixties

Nu kan det avslöjas!
Dessa underbyxor var en av årets av mig utdelade julklappar.

Jag hittade dem i moster Ebbas (död -93) kvarlåtenskap. Det var för mig en Madeleinekaka: Swinging London och Mary Quant.
De har sparats för jag tänkte då att det kanske blir spännande för barnbarn när den tiden kommer…

Och det har den ju gjort!
MEN
Inte kunde jag ana att jag skulle ha sådan tur med vädret……
Mera sixties:
ALLA hade minikjol så även jag
Bilden, att döma av gossarnes ålder, från 1968;
Vi är just anlända till torpet.
Jag undrar om inte jag har kjolen kvar?
Återkommer i frågan

Ett annat liv

Jag hade ju planerat det så väl!

Men för att travestera en gammal Lundahistoria:

När vi hadde ädid så tya vi inte att resa oss.
MEN
När vi liafullt reste oss kunne vi inte gau förbi de´goa goa sillabored”

Ja, jag har ännu inte läst ut Gregorius
FÖR

Jag har läst:

Lars Gustafsons Meditationer
Hjalmar Söderberg Dr Glas
Alex Schulmans Skynda att älska
Yrsa Stenius Lögnens olidliga lätthet ( legat på nattduksbordet 3-4 år!)
Rowena Farre Seal morning (den hade jag å andra sidan planerat läsa Vt-09)
Lars Kepler Hypnotisören

När jag gav mig ut på min Stockholmsresa i slutet av november stoppade jag pliktskyldigast ner Gregorius i handbagaget….
MEN
Efter att mest surfat på X2000 på väg upp råkade jag på väg till Moderna museet och Salvador Dali gå in på Pressbyrån och kunde inte motstå en pocketversion av PO Enquists Ett annat liv.
Jag slog upp den, och var fängslad.

Den är helt enkelt SÅ BRA.
Visserligen fick jag avbryta för att hinna med Hypnotisören till den åttonde december…
MEN NU har jag läst ut den.

Första delen: Oskuld sid 5-131

Vi är ju jämngamla PO och jag. Visserligen slapp jag att via modersmjölken präglas av herrnhutismen ,men
min mormorsfar var ”gammalläsare”, de gick inte i kyrkan utan hade bönemöten hemma på torpet.
Den litteratur som finns kvar efter Johannes är utöver biblar, psalmböcker och fulltecknade almanackor just Sions sånger och liknande:

Här ett exempel
Han var alltid mycket noga med att katalogisera…

Visserligen dog Johannes 1943, och min mormor, hans dotter, var ju, kanske som reaktion på hans djupa religiositet och alla barndomens påtvingade bönemöten, ateist till döddagar, men genom att jag större delen av 40-talet tillbringade mina sommarlov på torpet, känns ju ändå PO:s minnen från barndomens värld väldigt bekanta.

Andra delen: En starkt upplyst plats sid 131-355

Återigen: Liksom PO kom jag ung till akademin från en familj utan studietradition och fann mig tillrätta som fisken i vattnet. Dessutom minns jag att när den gamle och jag i begynnelsen uppmärksammade hans litterära framgångar, den gamle visste berätta att han var idrottsstjärna, hade vunnit höjdhoppet på Skolungdomens, där ju den gamle också var framgångsrik.

Särskilt roande tycker jag ss 135 -41 är. PO råkar genom en slump bli inackorderad i samma familj som Lars Gustafsson , vars pentalogi 1971-78 jag läste med glödande kinder strax de kom ut.

Det är intressant att följa hans reportage om Münchenolympiaden och naturligtvis hans stora framgångar som dramaförfattare
MEN
Plötsligt kommer något nytt:

Tredje delen: In i mörkret sid 387-529

Jag visste genom recensioner och andra omnämnande – och även hans egna texter i del 1-2 – att han blev alkoholist och att det skulle handla om kampen mot spriten
MEN
På sidan 450 – ja, hans berättargrepp blir hur gastkramande och spännande som helst – jag ska inte försöka beskriva : LÄS!

Mera om ANNA

Det var min moster Elsa som virkade huvudbonaderna…

Här kommer mera om Anna dvs min mormor, som Lotten efterlyste i kommentaren 2006 (se länk)

Eftersom vi tyvärr måste avyttra vårt ärvda torp Skogslund , jag tyar inte med två fastigheter, så håller jag på att inventera alla de föremål som omsorgsfullt sparats och vårdats under de drygt 110 år som huset bebotts.

Det blev litet suddigt – men ni skall ju tänka er Anna skrudad i denna!

Dessa huvudbonader minner mig om att hon alltid när hon vistades ute – och det gjorde hon för det mesta i sitt pysslande med, de sista tjugofem åren innan hon dog 92-årig , POTATIS, VED och JORDGUBBAR. Hon var mycket stolt över att hon inte var gråhårig och ville skydda sig mot solens blekande strålar.
Här ett axplock av tidigare publicerade bilder:

Tillägg:
Vid vidare efterforskning i familjearkiven hittar jag den här bilden som ju visar att hon redan i 35(?)-årsåldern föredrog huvudbonad vid utevistelse. Bilden måste vara tagen på torpet, även om hon vid tiden bodde i Hälsingborg.Bilden är således från 20-talet, då en CYKEL var en chic egendom.