Historisk morgon

Jag gick och lade mig redan kl 20.00 igår

FÖR ATT

kunna stiga upp 04.00 och följa

Den amerikanska valvakan

Det första jag lade märke till var att det snöade…

OCH

Tendensen, helt emot förhandsanalyserna, gick ju hela tiden i Trumps favör

7.59 kunde i TV4s valvaka Marcus Oscarsson konstatera att:

Donald Trump is elected the new president of USA !

Här håller han sitt segertal.

÷

Vad månde bliva??

Mitt Liv :III

 Det blir intressantare och intressantare!

Inledningen:

” Den 2 oktober 1945 ringde Tor Bonnier, som jag då inte hade sett på ett halvår, och bjöd mig på middag för ett angeläget samtal.

 — 

Han började omedelbart:” Dehlgren skall avgå i vår, och vi har beslutat oss för att först erbjuda dig platsen som hans efterträdare som chefsredaktör på Dagens Nyheter.

Jag har nog aldrig blivit så häpen;…”

÷

Sedan går HT på sedvanligt sätt  noggrant igenom: sina relationer med Bonniers, tidigare chefsredaktörer för Dagens Nyheter, hur han grep sig verket an, relationer till medarbetare på DN, hans egen omorganisation och rekrytering etc.

÷

Han diskuterar sin egen glidning från socialism till liberalism, medarbetare  och tidningens policy under hans banér.

Han går noggrant igenom sin egen utveckling i förhållande till världshändelserna t.ex ockupationen  i Tjeckoslovaken 1948 och revolten i Prag 1968  , ”den tyska frågan”.

I kapitlet Människor och miljöer skriver han små biografier om :

Carl-Henrik Höjer, Gustaf Hellström, Sigurd Hoel, Marika Stiernstedt, John Landquist, Alice Lyttkens, Olle Holmberg, Bertil Ohlin, Bengt Nordenskiöld, Archibald Douglas, Jarl Hjalmarson m.fl.

MEN

Bland dem som får en särskild eloge är ex.

Ernst Wigforss:

”Att jag satt Ernst Wigforss så mycket högre än andra svenska politiker som jag mött under de senaste tjugo åren beror sannerligen inte på någon gemenskap i åsikter. I de frågor som särskilt fängslat mig har jag alltid sett Wigforss som motståndare eller främmande, inte bara främst när det gäller socialism och socialisering utan framför allt beträffande den yttre politiken: förhållandet till Ryssland, Atlantpakten, atomvapnet och mycket annat. Jag har prisat honom som den svenska socialdemokratiens främste teoretiker, men det vill, därom kan man väl vara överens, inte säga mycket; hans ungdomsskrift om den materalistiska historieuppfattningemn anser jag, trots Wigforss förnekande, vara präglad av en rätt primitiv marxism, och hans senare skrifter tycks mig, trots stora perspektiv och glänsande analyser, inte ge tillräckligt besked om mål och metoder.

 …Ett stort temperament – på den punkten är Wigforss Brantings och Staaffs arvtagare i svensk politik… Han är som politiker inte originell för att han är intelligent  utan därför han är intellektuell.”

 

Kapitlet Resor och möten är mycket intressant. Han, på grund av sina fobier, alltid åtföljd av hustrun Gerd, åkte runt i Europa och träffade ”höjdare” både politiska och kulturella mest varje år – dessutom från och till längre resor till USA, Kanada och Syd-Amerika.

Han var ju – tillsammans med Sven Stolpe, Sveriges störste läsare:

”Läsningen, min huvudsakliga sysselsättning vid sidan om skrivning och samtal, fortgick under dessa år i samma omfattning som tidigare. Enligt mina alltmer pedantiskt förda

anteckningar läste jag bortåt 200 böcker om året *, i genomsnitt 100-150 sidor om dagen. ”

 Avslutningsvis litet reflexioner om sitt förhållande till Döden och Gud…

*Där ligger jag med mina i bästa fall 45/år i lä!

NU

tar jag itu med

Den spännande fortsättningen i del IV

Mitt liv:II

dvs

1926-1946

 Hela tidsperioden berättas i varje särskilt avsnitt. Så t.ex skildrar han  de första 140ss/363 , detaljrikt om sitt sociala liv med hustru, släkt och vänner., resor, semestrar etc. Det fanns tydligen under trettiotalet  pensionat i Sverige som var mötesplatser för kultureliten sommartid.

 En vän som hela tiden omnämns, men som ännu ej personligen skildrats var Olle Hedberg, som under fyrtiotalet slog igenom som författare och vilka böcker lästes flitigt av min mor och hennes väninnor.

Jag var i yngre tonåren och min moder förbjöd mig att läsa honom hans skildringar ansågs vara alltför ekivokt olämpliga för en fin flicka… – (Det hade ju till följd att jag ”tjuvläste dem ändå!)

Han var mycket beroende av sin hustru, klarade inte av att vara ensam många dygn, så hon var för det mesta ledsagare under hans talrika resor och utrikes”uppehåll”

De första 10 åren var han docent, med dålig lön och ekonomiska bekymmer. Den 1/1 1935 utnämndes han till professor i statskunskap.

 ”1934 inrättades en Lars Hiertas professur i statskunskap. Den jag  främst har att tacka för att det blev av är sannolikt Gunnar Myrdal.”

Den mest intressanta delen är avsnittet POLITISKT (ss227-363):

Där går han systematiskt tillväga när han börjar analysera sitt åsiktsbyte:

Ur Wikipeda:

På 1920-talet gick han med i socialdemokraterna och tillhörde den vänsterradikala falangen av partiet. 1941 gjorde han dock upp med socialdemokratin i Den svenska socialdemokratiens idéutveckling, där han kritiserade att marxismens mål med socialisering glömts bort och han ifrågasatte partiets ideologiska värderingar. Idéerna om planhushållning skulle komma att återlanseras i Sverige några år senare, men då hade Tingsten ändrat uppfattning om ekonomiska styrmedel överlag. 1945 lämnade han partiet och blev liberal, vilket berodde på att han kommit att anse att socialism var oförenlig med medborgerlig frihet.”

 ÷

 I  de avslutande avsnitten redogör han i detalj om hur han under sitt ivriga resande i Europa  (tillsammans med hustru Gerd!) – Tyskland ,Frankrike ,Österrike, Polen,Ungern, Italien och Spanien. avläser hur fascismen och antisemitismen breder ut sig.

 De II avslutas med noggrann redovisning av hans subjektiva reaktioner  på utsattheten och rädslorna i samband med  utbrottet av Spanska inbördeskriget, andra världskriget,  Finska vinterkriget, Hitlers ockupation av Danmark och Norge, you name it…

Tingsten och Ernst Wigforss

Följ den spännande fortsättningen

Drakkillen

Jag läste ju med hänförelse

FLYGA DRAKE

därför beslöt jag mig igår för att lyssna på

SOMMAR

Det var

Ahmad Khan Mahmoodzada, =

Pojken i filmen!

Han berättar, på en utmärkt svenska som han ju lärt sig på mindre än ett år, om hur han blev uttagen för att spela med i den amerikanska succéfilmen, men hur detta sedan gjorde det omöjligt att stanna i Afghanistan, fick fly vi Ryssland, Litauen och Berlin för att slutligen, efter 1 1/2 år på flykt,

hamna i Mockfjärd…

Nu har hans lillebror Amir också lyckats ta sig till Sverige, de bor i familj i Borlänge –

Ahmad har fått jobb på ICA-reklamen…
 
Det ska bli spännande att följa hans karriär! 
Han har Karisma, Presence  – you name it
Jag har redan, utan att veta ovanstående, reagerat på hans deltagande i ICA-reklamen! 

Lewis resa

Åren efter millenieskiftet läste den gamle väldigt intensivt.

Han var en betydligt hängivnare bokläsare än jag  –

– min dag fylldes  mer av nätet och bloggandet.

En bok  som den gamle  läste med för mig förvånande intresse var

ovanstående.

÷

Vi växte ju upp med Lewis Pethrus som en person

som var föremål för rikspressens inte alltid smickrande intresse.

Nu när sommarstiltjen infann sig tyckte jag att det kunde vara intressant  att ta reda på vad det var

den gamle tyckte var så fängslande!

OCH

Blev redan efter de första 20-30 sidorna ”stunned”:

Per Olov Enquist har, som vanligt,(?)  lyckats skapa en helt fantastisk spännande skildring av Lewis Pethrus liv och gärning – väsensskild från den gängse gudsnådeliga mediabild som dagspressen förmedlade.

÷

LP är jämnårig med ”FolkhemsSverige” (=1884-1974)  Han gick bara 6 år i skola. Liksom Per Albin och övriga tidiga Socialdemokrater var han ju högt begåvad, en begåvning han kunde utnyttja för att inte bara leda Pingströrelsen, utan även förvalta dess tillgångar på bästa sätt.

En annan huvudperson i Pingströrelsen är Sven Lidman

Läs mera

Utöver ”fakta” har PO Enquist, som vanligt, lyckats med att

förmedla det personliga samspelet mellan aktörerna, där

Efraim Markström och Ludwig von  Zinzendorf också  har viktiga roller.

Det är en bok jag rekommenderar ALLA att läsa!

Warriors of the Old Testament

Nu har jag läst halva, dvs Josua och King David:

 JOSUA,King DAVID,  Nebudkanessar, JUDAS Maccabeus.

÷

”The history of the Jewish people is one of constant struggle and military conflict. This volume tells the exciting yet violent stories of four great leaders from the pages of the bible. Three were champions of Israel, whilst the other was one of of its greatest oppressors. Throughout, Biblical accounts are compared and contrasted dramattically with historical fact and likelihood. There is a wealth of fascinating detail on the military campigns, battles, weaponry and the armed conflict covering som thirteen hundred years of Bible history.” 

Traditionellt tänkt rutt för Exodus ur Egypten
÷

 Boken är  en fröjd att läsa: klargörande uppställd och illustrerad med kartor,  foton och tecknade illustrationer och redovisar trovärdigt VAD som egentligen hände, och NÄR man kan  sluta sig till att de i bibeln berättade händelserna tilldrog sig. Efteråt citeras sedan bibelställena.

” A cast from the temple of Ramesses III at Medinet Habu.

This Philistine wears the characteristic headdress associated with the Pelest or Sea Peoples.”
÷

”The David and Goliath confrontation indicates the importance of single combat as a substitute for full battle in the Iron Age Near East, emphasising the sling´s effectiveness evan against an armoured infantryman.”
”The third account is one that is most associated with David in people´s minds – the killing of Goliat. The story contains all the elements that make for a classic legend: a simple lad whose courage and faith enables him to triumph over the seemingly invincible enemy, when the ”professional” soldiers through cowadice or fear are unwilling to take on such a foe — However one should be more than a little wary to accepting the historical veracity of the ´Goliath story at face value. After all, Samuel attributes the killing of Goliath to another:
Again  war with the Philistines broke out  at Gob, and Elhanan son of Jair, of Bethlehem, killed Goliath of Gath, the shaft of  whose spear was like a weavers beam”
(2 Samuel 21:20-21!)
÷
Återkommer  när
Nebudkanessar och Judas Maccabeus avverkats!

Jubilarer!

150px-Miguel_de_Cervantes2_1.2180px-Shakespeare_1

”William Shak-speare – som namnet stavas på samtida tryckta texter – dog 1616, 52 år gammal. Han dog på sin födelsedag den 23 april – samma dag som Cervantes. En lycklig era av språklig upptäckariver, av formexperiment och känsla för bitsk ironi var över. Tiden blev alltmer bister.1642 stängde puritanerna alla engelska teatrar: Man ansåg att scenen var en plats för osedlighet  och  överdrivna utopiska drömmar.

Se även

 Apropos att man ska ha premiär på Kung Lear på Uppsala stadsteater i kväll

 har Lars Ring skrivit en intressant understreckare :

Terrorhotet närde Shakespeares geni

Ett religiöst betingat mordförsök på kung Jakob I skrämde slag på hela England och kom att sätta sin prägel på två av Shakespeares mest centrala verk, ”Kung Lear” och ”Macbeth”. Mot bakgrund av pjäsernas tidsbundenhet har de visat sig häpnadsväckande tidlösa.

Linus Tunströms ­uppsättning av ”Kung Lear” har premiär på Uppsala stadsteater 23/1.
Linus Tunströms ­uppsättning av ”Kung Lear” har premiär på Uppsala stadsteater 23/1. Foto: Micke Sandström

William Shak-speare – som namnet stavas på flera samtida tryckta texter – dog 1616, 52 år gammal. Han dog på sin födelsedag den 23 april – samma år och dag som Cervantes. En lycklig era av språklig upptäckariver, av formexperiment och känsla för bitsk ironi var över. Tiden blev alltmer bister. 1642 stängde puritanerna alla engelska teatrar: man ansåg att scenen var en plats för osedlighet och överdrivna utopiska drömmar. I år är det alltså exakt 400 år sedan barden från Stratford gick ur tiden. Därmed kommer också mängder av storslagna och nytänkta uppsättningar att sättas upp på många teatrar – som den av ”Kung Lear” på Uppsala stadsteater, med premiär i morgon, där Marie Göranzon axlar titelrollen. En hel del böcker kommer också att publiceras, Shake­speareforskningen tycks aldrig stå still.

James Shapiros läsvärda ”The year of Lear. Shakespeare in 1606” (Faber & Faber) kom ut under senhösten. Verket liknar föregångaren, den geniala och flerfaldigt prisbelönta ”1599. A year in the life of William Shakespeare”, som beskrev tillkomsten av ”Henrik V”, ”Julius Ceasar” och ”Som ni vill ha det”. Shapiro visade där elegant och påläst hur pjäserna speglar samtiden, kriget på Irland och hur drottning Elisabet behandlar sin favorit, möjligen älskaren, earlen av Essex.

”The year of Lear” skildrar tillkomsten av ”Kung Lear” men också ”Macbeth” och ”Antonius och Kleopatra”. ”Lear” spelades annandagen 1606 inför kung Jakob, tillkomstdatum för övriga pjäser är antaganden som författaren helt rimligt, efter språkliga analyser, attribuerar till detta händelserika år.

1606 var ett svårt och svart år för Jakob I. Han var relativt nytillträdd och fick slåss för sin önskan att skapa en ­brittisk union av England, Skottland och Irland. Samma år seglade skepp från England för att bilda den första nordamerikanska kolonin (vilket Shakespeare kom att använda när han skrev ”Stormen”). Pesten slog till igen med obönhörlig styrka. Den danske kungen Kristian IV kom på statsbesök och för att hälsa på sin syster Anne som var gift med Jakob. Det var ett pampigt besök som slutade med att Kristian reste hem bakfull och tämligen osams med sin svåger som mest ville jaga.

Den stora katastrofen inträffade dock redan ­under hösten 1605. Den 5 november avslöjades ett stort anlagt bombattentat mot kungen och hela överhuset. En grupp katoliker lyckades samla en enorm mängd krut för att spränga Westminsterpalatset men avslöjades kvällen innan och efter en intensiv jakt infångades samtliga skyldiga; en viss Guy Fawkes stod vakt vid tunnorna och greps omedelbart. Upprorsmännen avrättades under tids­typiskt råa och spektakulära former: hängning, ­rådbråkning och bål. Ännu idag firar britter Guy Fawkes night som en tacksägelserit över att Jakob räddades undan en säker död.

Det som kom att utmärka den allmänna mentaliteten 1606 var insikten om hur lätt ett storskaligt terrorattentat kan bringa oordning och kaos. Året präglades av en känsla av intighet, alienation och undergångsstämningar. Tiden var verkligen ur led.

Shapiro stryker under att Shakespeares verk nästan alltid bygger på andra källor. Han tar en historik, en gammal pjäs eller plockar fram Plutarchos och skapar stora verk genom sin känsla för dramatik och retoriska figurer. Saker som upphovsrätt och romantisk kult av det ensamma geniet var inte uppfunna. Shakespeare var en kompilatör, och en genial sådan. Pjäser omarbetades hela tiden, obönhörligt – det kan man förstå om man exempelvis läser den första tryckta utgåvan av ”Kung Lear” från 1608 och jämför den med folioutgåvan från 1623. Skillnaderna är stora.

”Kung Lear” bygger på en anonym pjäs från 1590 med titeln ”King Leir”, som spelats av Shakespeares trupp The King’s Men. Shapiro menar att stycket i Shakespeares utformning speglar den nya kungliga viljan att skapa en union – och att den karta som läggs ut på golvet föreställer Storbritannien med Skottland och Wales. Handlingen kretsar kring ­vilka katastrofer som inträffar när Lear vill dela på sitt land och kan därmed förstås som en plädering för unionen. Pjäsen är också den första där Shake­speare använder Britannien och brittisk istället för England och engelsk.

Jakob kan dock knappast ha varit bekväm med hur pjäsen låter kungen bli galen och dö. Leir/Lear är visserligen en sagokung (om än även nämnd av historikern Holinshed), men en stor del av texten skildrar hur Lear irrar naken på en hed och så småningom, mycket mänskligt, dör av brustet hjärta – efter att inledningsvis varit föraktfullt brutal mot sin favoritdotter Cordelia som inte velat smickra honom mer än det som är rimligt, och därför blir utan arv.

Shapiro menar att den intighet som tiden känner blivit del av pjäsen. Ordet nothingness och en rad negationer återkommer gång på gång. ”Av ingenting blir inget”, som Lear säger till sin dotter när hon vägrar sockra sin kärlek. Till detta lägger Shakespeare en parallellhandling där en son sticker ut ögonen på sin far. Också slutet gör han om totalt: ”Leir” slutar lyckligt, allt blir återställt och alla får varandra. ”Lear” slutar som bekant fruktansvärt, och blir för publiken nästan outhärdlig. Här finns inget kan fungera som etisk kompass. Slutet är nattsvart, det mest tragiska Shakespeare någonsin skrev. ”Kung Lear” rymmer en nihilism och ett mentalt landskap, stormpiskat och ödsligt, det mänskliga villkoret alldeles utplundrat på mening. Pjäsen sammanfattar den chock samtiden drabbats av, ett elfte september, 1606.

Två akuta frågeställningar kom att prägla 1606 – dels den stora frågan om vad ondska är och varför människor begår onda handlingar – men också den om det som vid tiden kallades equivocation: ett praktiskt sätt för den förbjudna minoriteten katoliker att klara sig ur besvärliga rättegångar och rannsakningar genom halvsanningar eller retoriska knep. En person säger en sak högt, men förnekar den tyst inom sig själv. Att ljuga var en synd men att med språkliga tekniker klara sig undan fängelsestraff och avrättning blev en utväg. Ordet kan förenklat översättas med tvetydighet. Shakespeares roller är visserligen alltid bra på att tala med kluven tunga men nu handlar det inte bara om ordlekar utan om att dölja förbjudna åsikter och att tro på ”fel” lära.

”Macbeth” bygger på den diskussion som utbröt efter att man hittat texter där anhängarna till katolicismen, som nu mer än någonsin uppfattades som möjliga terrorister, uppmanades att använda ­equivocation. Att högt förneka men att tyst lägga till förbehåll. Gud såg allt och förstod att alla sätt att slingra sig var av godo för den sanna tron.

Att djävulen var reell 1606 var det ingen tvekan om, men vilka smittades av ondskan och hur? Shapiro redogör för en mängd charlataner, särskilt kvinnor som kräks upp spik och säger sig kunna förutspå framtiden, och visar att många avslöjades. Karriäristen Macbeth som träffar häxor redan under första akten blir ett exempel på vad som lockar fram tvetydigheter och blodiga handlingar ur en svag människa.

”Macbeth” är en moralitet om själva grundbulten för social existens: vikten av att tro att sanning och godhet faktiskt existerar. Om inte så kommer varken sanning, tro eller tillit att finnas kvar. Tiden anar en farlig relativism som på djupet hotar alla, lika mycket som faktiska bombdåd.

”Macbeth” blandar syner, halvkvädna spådomar och begär. Ingenting av det som utlovas av häxtrion blir till verklighet. Allt är språksprång, det sagda har dolda tillägg som tvingar fram andra skeenden. Pjäsen visar hur bedrägliga utsagor kan vara. Språket är en scen, en verbal spelplats som kan dölja lika bra som att avslöja och hålla fram. Teatern är den ultimata platsen att undersöka språket som lögn.

Pjäserna ”Kung Lear” och ”Macbeth” skildrar en tid som ifrågasätter sin grundval. Världen växer, värderingar förändras. Stabilitet, kungamakt och tro kommer på glid – detta skapar grunden för dessa pjäser, menar Shapiro. Även om ”Macbeth” kan ses som ett sätt att rättfärdiga den succession som kung Jakob är del av så är pjäsen också ett sätt att diskutera vem som äger rätten till makten, och hur man tillskansar sig den.

Avslutningsvis behandlar ”The year of Lear” ­också ”Antonius och Kleopatra”. Shapiro menar att stycket fungerar som ett sätt att nostalgiskt blicka tillbaka på den elisabetanska tiden. Den rad tidiga pjäser som förut beskrivit skeendet har utmålat Kleopatra som en sköka, men Shakespeare ger hennes kärlek ord och mening. Hennes död skildras svår­slaget poetiskt. Här blir hon en kvinna som dör för sin kärlek till Antonius – läs Essex. Shapiro visar hur texten till stor del baseras på Plutarchos men också hur den skiljer ifrån förlagan och ger den lyster.

James Shapiro visar hur man lägger pussel. Han samkör historiska fakta med Shakespeares pjäser, fyller på med detaljer och ger interiörer från rummet som Shakespeare hyrt på Silver Street. Han zoomar in och ut, ser på världen 1606 från en bred brittisk horisont men också på det lilla livet vid S:t Olave’s church. Han berättar om pesten, och hur själva tilltron på tillvaron som tillförlitlig, meningsfull struktur skakas om. Han är utpräglat akademisk men vågar ifrågasätta fastslagna sanningar om verksföljden.

Mitt i denna turbulens befinner sig William Shakespeare, som andas sin tid och med hjälp av bläck förflyttar den till papper – och till oss. Ty just det är Shapiros budskap: pjäserna är bundna till historiska skeenden men transformeras av Shakespeare till studier av individer och mänskliga mekanismer som är tidlösa och eviga.