Höstlunk

Nu gäller det att både hinna med att förbereda trädgården för vinter

 och njuta av novembermyset

(innan julstöket ställer krav!) 

Jag sitter länge och äter frukost, läser tidning och och tittar på TV-nyheter

Hittills har vi sluppit höststormar

men det finns ju just därför mycket löv att räfsa

(vanligtvis brukar nordvästen forsla dem inåt land!)

Solen går ner före 16.00

MEN

Det innebär att man kan njuta av vackra solnedgångar…

Tid och ork för seriös läsning gives också

Det gick 58 år innan jag blev färdig att börja läsa…

MEN
Nu har jag läst halva
OCH
njuter  för varje sida.
÷
Det är absolut i rättan tid 
– nu har jag levt så länge och läst så mycket Gullberg-dikt att jag verkligen kan
tillgodogöra mig innehållet till 100 %

80 års -minne

IDAG

är det 80 sedan Federico García Lorca

blev mördad av Francosidan i det Spanska inbördeskriget.

Lorca studerade juridik och litteratur i Madrid 1919–1928.

Han debuterade 1920 med dramat El maleficio de la mariposa (”Fjärilens förbannelse”). Lorca var en mångsidig och nydanande författare med ett tydligt, om ej direkt, politiskt engagemang.

Efter besök i Nord- och Sydamerika återvände Lorca till Spanien och drev från 1932 studentteatern ”La baracca”, med en klassisk repertoar. Lorcas egna pjäser, mest bemärkta torde tragedierna Bodas de sangre (”Blodsbröllop”) Yerma och La casa de Bernarda (”Bernardas hus”) vara, centrerades kring människornas eviga frågor om kärlek, liv och död, och han kom genom sitt författarskap – Lorca var också lyriker – att förena traditionsmedvetande med förnyelse. Som exempel på det senare kan nämnas den surrealistiskt färgade diktsviten Poeta en Nueva York liksom komedin

Lorca var under studenttiden vän med Salvador Dalí och Luis Buñuel.

Lorca kom från en intellektuell och liberal miljö, och var hängiven anhängare av den spanska republiken, etablerad efter monarkins fall 1931. På grund av detta kom han på kollisionskurs med högerkrafterna (liksom f.ö. katolska kyrkan) i det spanska samhället, vilka samtidigt avskydde hans radikalism i övrigt, och han sågs som rojo (”röd”). I augusti 1936, i början av det spanska inbördeskriget, mördades han av Francosidan.

 ÷

 Jag vill sova en stund,

en stund, en minut, ett sekel;

men alla ska veta att jag inte har dött,

att det finns ett stall av guld på mina läppar,

att jag är Västanvindens vän, att jag är mina tårars skugga

Ovidius

”Det är sent i livet. Nedbruten av sitt öde skriver den landsförvisade ­poeten Ovidius förtvivlade brev hem till Rom där han en gång varit en uppburen författare. Nu har han ­fallit i onåd hos kejsar Augustus och tycker sig förpassad till världens ände, där han tvingas leva bland okultiverat folk med barbariska seder. Man talar inte ens latin.”

Ovanstående är inledningen på en understreckare av Magnus Hallin i SvD 5/7 2015

 Kejsar  Augustus visar här rena rama Putinfasoner!

Nihil sub sole novum

Ars Amanti

Kvällspromenad

igår var jag flitig med min bokföring och korrespondens

Jag var inte redo för resten av lifvet förrän 15.30

Efter eftermiddagsfika tog jag mig en tur ner till havet:

kl17.58

Det var ej dag, det var ej natt,
det vägde mellan båda

Fritjofs saga

Rupert Brooke

Han var en nationell idol, dyrkad lika mycket för sin skönhet som för in patriotiska poesi. För 100 år sedan stupade Rupert Brooke i första världskriget, 27 år gammal, och kom därmed att peronifiera förlusten av en barndomsidealiserande brittisk förkrigsvärld.

Rupert Brooke

1887-1915

The Soldier


If I should die, think only this of me:

That there’s some corner of a foreign field

That is for ever England. There shall be

In that rich earth a richer dust concealed;

A dust whom England bore, shaped, made aware,

Gave, once, her flowers to love, her ways to roam,

A body of England’s, breathing English air,

Washed by the rivers, blest by suns of home.

And think, this heart, all evil shed away,

A pulse in the eternal mind, no less

Gives somewhere back the thoughts by England given;

Her sights and sounds; dreams happy as her day;

And laughter, learnt of friends; and gentleness,

In hearts at peace, under an English heaven. 

Romantikens blåa blomma

Ich suche die blaue Blume,

Ich suche und finde sie nie,

Mir träumt, dass in der Blume

Mein gutes Glück mir blüh.

 

Ich wandre mit meiner Harfe

Durch Länder, Städt und Au’n,

Ob nirgends in der Runde

Die blaue Blume zu schaun

.

Ich wandre schon seit lange,

Hab lang gehofft, vertraut,

Doch ach, noch nirgends hab ich

Die blaue Blum geschaut.

Joseph von Eichendorff

(1818)

 Ich suche die blaue Blume, Ich suche und finde sie nie,”

Stackars Friedrich (Novalis) och Joseph!

Jag är fullkomligt omvärvd av dem!

Än är det litet tidigt

MEN

 Jag kunde inte låta bli att skaffa några till inför påsken…

Skånska slott och herresäten

I morbror Rulles bibliotek hittar jag så den här.

Det är ett reportage av två DN journalister som de gjorde 1976

för att berätta om de Skånska herresäten som skildras i

 Edvard Perssons” berömda kuplett som jag ofta hörde i radio på 40-50-talet.

På skivan lär stå att EP skrivit texten, men det visste ju

åtminstone alla lundensare att så inte var fallet

Det var

Hjalmar Gullberg & Bengt Hjelmqvist

På 164 sidor, med rikligt av teckningar av Hasse Eriksson, skildras godsens historia och status 1976

÷

Boken kommer att cirkuleras som guidebok för utflykter i sommar!

 Edvard var kanske ingen poet men sjunga kunde han!

 

 På himmelen vandra sol, stjärnor och måne

och kasta sitt fagraste ljus över Skåne,

på höga och låga, på stort och på smått,

på statarens koja och ädlingens slott.

Portaler och tinnar förvittra och ramla

och ständigt det nya förjagar det gamla.

Men högt över vajande vete och korn

syns än krenelerande murar och torn.

 

O, fästen och borgar, o, grevskap och gårdar

där än traditionerna troget man vårdar

ert lov vill jag sjunga för land och för by

och låter er alltså passera revy.

Se månstrålen in genom blyrutan faller

och tecknar på golvet det järnsmidda galler.

Stolts jungfrun hon drömmer i majnattens ljus

att friare komma till Glimmingehus.

På utflykt till Bokskogen Malmöbon glor upp

mot raden av strålande fönster på Torup.

Att smaka på kaka som bakats på spett

dig ber hennes nåd, friherrinnan Coyet.

Där rådjuren skymta bak´vitgråa stammar

man ser Toppela´gård med broar och dammar

Systemet på sprit och på skatterna sta´n

där lurar belåtet fiskalen Aschan.

Med port genom huset och gamla kanaler

lyss Skabersjö ännu till jaktens signaler.

Själv kungen i nåder far dit från sitt slott

och skjuter fasaner med grevarna Thott.

Och därefter hälsar han på baron Trolle

och jagar och spelar sin sans och sin nolle.

Allt medan baronens gemål

plockar gräs åt rastupp och rashöna på Trollenäs.

 På storkarna tror också Borgeby herre,

fast de här nere i Skåne för vart år bli färre.

När parken vid Borgeby doftar viol

då stämmer Ernst Norlind sin träskofiol.

 Till lugnet och vilan från dammet och möget

till Skåne från Stockholm far Hans Kunglig Höghet.

Han längtar till lunden där sipporna gro

och drömmer om Sundet och Sofiero.

Hälsning från Pär Lagerkvist

Påverkad av läsningen av  Stolpe nappar jag åt mig en sparad, oläst, SvD – understreckare från 2007. Det är Knut Ahnlund (1923-2012) som recencerat en utgivning av diverse brev från och till Pär Lagerkvist.

MEN

Det som gör att jag bloggar om den är KA:s suck inledningsvis

 som knyter an till SS:s synpunkter i boken om Olof Lagercrantz

”Under den kompakta bullermatta som dagens trender lagt över vår tillvaro hörs då och då signaler från ett landskap som för inte så lång tid sedan var fyllt av klara röster. Jag tänker på de riken av ord och tankar som för varje år blir alltmer okända för unga som växer in till vuxenhet och delade erfarenheter. Och på de mänskor som byggde dessa riken. Snart finns de bara som aktörer i en underjordisk motståndsrörelse, bortsmusslad i demokratins namn, hemlös i en navelbeskådande kultur fixerad kring sig själv och sitt eget nu, och försjunken i dyrkan av sina fetischer: mat, vin, kroppskult, kläder, ålder, sexvarianter, bantning och avgudade kändisar.


Från denna försvunna värld kommer en hälsning från Pär Lagerkvist, en samling brev från och till honom. Den får mig att läsa hans verk på nytt. Några böcker av ­honom saknar jag. Jag prövar i den lokala bokaffären. Man har där ingenting av honom. Inte heller i den Akademibokhandeln lite längre bort. På ett tredje ställe känner man inte hans namn. Men där finns en mataffär där kvällspressens två drakar står skyltvakter som inkastare. Instinktivt oroad av skrämseln från stora rubriker går jag närmare löpsedlarna. Den ena av dem lovar att det går att få större bröst på en kvart, utan operation, den andra förkunnar att Skrällsonja fått en nervkollaps. Jag handlar och i betalkön hör jag att folk diskuterar frågan om detta sammanbrott. Somliga håller på att det verkligen ägt rum, andra menar att det varit fingerat eller obefintligt. Intresset är livligt.—-”

 

”Den får mig att läsa hans verk på nytt”

Jag har skrivit en del om hans poesi

MEN

inte läst någon av hans prosaböcker de senaste

60 åren! 

Liksom Ahnlund inspekterar jag hyllorna

OCH

 HITTAR EN

men en baddare

  från 1950

Han fick inte Nobelpriset förrän 1951 

Nu har jag en bok till att lägga i läsa snart högarna…

Bayeux-tapeten IV: Vad hände se´n?

I berättelsen om upplösningen efter slaget berättas:

Då hertug Vilhelm efter slaget vendte tilbage till valplatsen, beretter Poitiers ”kunne han ikke uden medfølelse stirre på denna blodsudgydelse, skønt de dræbte var onde mænd, og skönt det er godt og hæderfuldt i en rætfærdig krig att dræbe en tyran.. Den blodige slagmark var dækket av blomsten av Englands ungdom og  adel. Kongens to brødre blev fundet nær ham, og Harald selv, der var berøvet alle distinktioner, kunne ikke identificeres ved hjælp af sit ansigt, men kun vid visse mærker på sin krop…”

 

Om tillvägagångssättet vid identifieringen har Heinrich Heine skrivit en dikt

 Heinrich Heine

1797-1856

 

Schlachtfeld bei Hastings

 

 Der Abt von Waltham seufzte tief,
Als er die Kunde vernommen,
Daß König Harold elendiglich
Bei Hastings umgekommen.

Zwei Mönche, Asgod und Ailrik genannt,
Die schickt’ er aus als Boten,
Sie sollten suchen die Leiche Harolds
Bei Hastings unter den Toten.

Die Mönche gingen traurig fort
Und kehrten traurig zurücke:
»Hochwürdiger Vater, die Welt ist uns gram,
Wir sind verlassen vom Glücke.

Gefallen ist der beßre Mann,
Es siegte der Bankert, der schlechte,
Gewappnete Diebe verteilen das Land
Und machen den Freiling zum Knechte.

Der lausigste Lump aus der Normandie
Wird Lord auf der Insel der Briten;
Ich sah einen Schneider aus Bayeux, er kam
Mit goldnen Sporen geritten.

Weh dem, der jetzt ein Sachse ist!
Ihr Sachsenheilige droben
Im Himmelreich, nehmt euch in acht,
Ihr seid der Schmach nicht enthoben.

Jetzt wissen wir, was bedeutet hat
Der große Komet, der heuer
Blutrot am nächtlichen Himmel ritt
Auf einem Besen von Feuer.

Bei Hastings in Erfüllung ging
Des Unsterns böses Zeichen,
Wir waren auf dem Schlachtfeld dort
Und suchten unter den Leichen.

Wir suchten hin, wir suchten her,
Bis alle Hoffnung verschwunden –
Den Leichnam des toten Königs Harold,
Wir haben ihn nicht gefunden.«
Asgod und Ailrik sprachen also;
Der Abt rang jammernd die Hände,
Versank in tiefe Nachdenklichkeit
Und sprach mit Seufzen am Ende:

»Zu Grendelfield am Bardenstein,
Just in des Waldes Mitte,
Da wohnet Edith Schwanenhals
In einer dürft’gen Hütte.

Man hieß sie Edith Schwanenhals,
Weil wie der Hals der Schwäne
Ihr Nacken war; der König Harold,
Er liebte die junge Schöne.

Er hat sie geliebt, geküßt und geherzt,
Und endlich verlassen, vergessen.
Die Zeit verfließt; wohl sechzehn Jahr’
Verflossen unterdessen.

Begebt euch, Brüder, zu diesem Weib
Und laßt sie mit euch gehen
Zurück nach Hastings, der Blick des Weibs
Wird dort den König erspähen.

Nach Waltham-Abtei hierher alsdann
Sollt ihr die Leiche bringen,
Damit wir christlich bestatten den Leib
Und für die Seele singen.«

Um Mitternacht gelangten schon
Die Boten zur Hütte im Walde:
»Erwache, Edith Schwanenhals,
Und folge uns alsbalde.

Der Herzog der Normannen hat
Den Sieg davongetragen,
Und auf dem Feld bei Hastings liegt
Der König Harold erschlagen.

Komm mit nach Hastings, wir suchen dort
Den Leichnam unter den Toten,
Und bringen ihn nach Waltham-Abtei,
Wie uns der Abt geboten.«

Kein Wort sprach Edith Schwanenhals,
Sie schürzte sich geschwinde
Und folgte den Mönchen; ihr greisendes Haar,
Das flatterte wild im Winde.

Es folgte barfuß das arme Weib
Durch Sümpfe und Baumgestrüppe.
Bei Tagesanbruch gewahrten sie schon
Zu Hastings die kreidige Klippe.

Der Nebel, der das Schlachtfeld bedeckt
Als wie ein weißes Leilich,
Zerfloß allmählich; es flatterten auf
Die Dohlen und krächzten abscheulich.

Viel tausend Leichen lagen dort
Erbärmlich auf blutiger Erde,
Nackt ausgeplündert, verstümmelt, zerfleischt,
Daneben die Äser der Pferde.

Es wadete Edith Schwanenhals
Im Blute mit nackten Füßen;
Wie Pfeile aus ihrem stieren Aug’
Die forschenden Blicke schießen.

Sie suchte hin, sie suchte her,
Oft mußte sie mühsam verscheuchen
Die fraßbegierige Rabenschar;
Die Mönche hinter ihr keuchen.

Sie suchte schon den ganzen Tag,
Es ward schon Abend – plötzlich
Bricht aus der Brust des armen Weibs
Ein geller Schrei, entsetzlich.

Gefunden hat Edith Schwanenhals
Des toten Königs Leiche.

Sie sprach kein Wort, sie weinte nicht,
Sie küßte das Antlitz, das bleiche.

Sie küßte die Stirne, sie küßte den Mund,
Sie hielt ihn fest umschlossen;
Sie küßte auf des Königs Brust
Die Wunde blutumflossen.

Auf seiner Schulter erblickt sie auch –
Und sie bedeckt sie mit Küssen –
Drei kleine Narben, Denkmäler der Lust,
Die sie einst hineingebissen.

Die Mönche konnten mittlerweil’
Baumstämme zusammenfugen;
Das war die Bahre, worauf sie alsdann
Den toten König trugen.

Sie trugen ihn nach Waltham-Abtei,
Daß man ihn dort begrübe;
Es folgte Edith Schwanenhals
Der Leiche ihrer Liebe.

Sie sang die Totenlitanei’n
In kindisch frommer Weise;
Das klang so schauerlich in der Nacht –
Die Mönche beteten leise. –

Läs den spännande fortsättningen!

Vårstädning

Nu har vi fått drygt två timmar mera dagsljus – snön har smält – dimman lyft

Det blir NÖDVÄNDIGT att städa skrivbordet…

Bland all gamla påminnelselappar – de flesta färdiga för papperskorgen – finns så den här.

Jag kan inte minnas varför jag skrivit och sparat den.

Vid en sökning på Googles  får jag förklaringen:

13/4 1939 – 30/8 1913

 Det är en HAIKU som Seamus  Heaney skrev:

Jonas Ellerström:

”—På ryggen stod, i svart tryck, en av de många dikter som gästande poeter under poesidagarnas tjugoåriga existens skrev om Ales stenar. Dit gick bussutflykten med alla de internationella storheterna varje år, och medan vi rullade in mot Kåseberga brukade det vara min uppgift att i mikrofonen berätta lite om stensättningen – som ju vilar osynlig på kullens topp till dess att man kommit på femtio meters avstånd – och att inbjuda alla att i konkurrens med Anders Österling skriva en dikt om Ales sista skepp.

 På återvägen mot Malmö satt jag i bussätet bakom Seamus Heaney, diktens författare, och hans hustru Marie, själv författare och en fin sångerska i klassisk irländsk stil. Jag berättade om landskapet omkring oss, att Österlen på grund av sin lätta sandjord hade blivit Skånes fattiga hörn, där brödsäd inte gav tillräcklig avkastning utan bönderna i stället fick satsa på potatis och morötter. Heaney nickade eftertänksamt och sade, nästan lite belåtet: ”Jag förstår. Det påminner om Ulster.”

Nästa morgon fick jag och andra av Poesidagarnas medarbetare dikten om Ales stenar av Seamus Heaney, vackert handskriven på fint grått papper. Den tillhör de minnen från de åren jag sparat sedan dess, och i dag när beskedet kommer att Heaney gått bort vid 74 års ålder tänker jag tillbaka på den majdagen och Heaneys nyfikna, vänliga röst och ansikte.—”

Ale stenar är för mig en av de mest poetiska platser som finns!

Nu förstår jag varför jag tillverkat och sparat lappen!