Mellandag


Jag har fått blodad tand när det gäller Barbara Nadels deckare från Istanbul.
Nu måste jag rekvirera dem på engelska – översättningen går tydligen trögt!.
Men det blir ju förstås billigare…
Jag har tydligen missat en : Deep Waters.

Vi möter dem alla, List of characters, igen, men det har gått ett antal år.

Jag repeterar:
Inspektor Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien. De har tillsammans 9 barn.
Hans unge medarbetare kommissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”. Rättmedicinaren Arto Sarkassian är armenier. Tidigare hade Ikmen en medarbetare Balthasar Cohen, jude, men denna har, efter att ha blivit skadad i 1999 års jordbävning, dragit sig tillbaka från polisarbetet, driver en juvelerarbutik. Där arbetar hans son Berekiah C. som Ikmens tonåriga dotter är förälskad i.
Den vars liv förändrats mest är Mehmet Suleymans. Han har avancerat till inspektor. Sist, i Arabesk, levde han i ett olyckligt äktenskap, påtvingat av sociala skäl (se ovan angående härstamning). Han har tydligen i Deep Waters brutit upp och är nu gift med rättspsykiatern Zelfa Halman. Hon är visserligen 100 % turkiska, men uppvuxen och utbildad på Irland och mycket emanciperad. Hon är i denna roman höggravid och föder vid 48 års ålder en liten prins Yusuf Izzedin till sin 12 år yngre make.

Harem handlar dels om en arbetskamrat till Ikmens tonåriga dotter Hulya som hittas död i en cistern i Istanbuls medeltida kloaksystem, dels om kidnappningen av en amerikansk hustru till en tillfälligt hemvändande turkisk hollywoodfilmstjärna.

Jag har stor glädje av mitt noggranna studium av Orhan Pamuks Istanbul. Jag kan följa med i handlingen när den förflyttar sig mellan de olika stadsdelarna och kulturella miljöerna.
Som min far sa´när vi lekte frågesport:

Spänningen stiger
Det gäller även vår – a! Amaryllis,

Svägerskan glömde vid avfärden sin julklapp!
Dess vidare öden kommer att redovisas på denna blogg!

Das Lesen :Tema ht 2007


I fjor inledde jag höstens läsande med Thorvald Steens Konstantinopel
för att sedan via Barbara Nadels deckare avsluta med Orhan Pamuks Istanbul.
I år tänker jag fördjupa mig i Tempelriddarorden.
Redan 2001 fick jag den vanliga vägen – dvs genom att snoka bland sönernas litteratur –
händerna på The Templar Revelation utgiven 1997.

Där står redan i inledningen:
Så när därför Dan Browns The Da Vinci Code dök upp var ju stoffet ingen nyhet.

Dan Brown har ju bara en bråkdel av frågeställningarna i sin kriminalroman – nu ger jag mig i kast med The Templars!

.

Sista delen


Så har jag då läst den tredje och sista av Stieg Larssons Millenium-serie:

Luftslottet som sprängdes
Nordstedts 2007
703 sidor -en veritabel tegelsten.

Liksom de två tidigare delarna lyfter man med möda och viss tveksamhet denna klots, men den rappa flämtande prosan får en snabbt att ryckas med av det pulserande tempot och spänningen, och jag läser med glödande kinder.

Om Istanbul av Pamuk tog 8 månader är denna utläst på åtta dagar.
Man inser att vissa sammanträffanden och prestationer är alltför fantastiska för att möta verkligheten, men de framställs ändå på ett sådant sätt att man accepterar möjligheten av det beskrivna händelseförloppet.

En läsupplevelse som i ungdomens da´r: De tre musketörerna eller Greven av Montechristo!
Men se´n
The rest is silence…

Se även Män som hatar kvinnor (blogg 11/8-06)
Recensionen av Flickan som lekte med elden
har aldrig införts i bloggen men lydde sålunda:
Flickan som lekte med elden
Stieg Larsson
Det är också in LÅÅNg historia: 632 sidor.
Jag tvekade först, men den är väldigt spännande och lättläst!

Handlingen verkar till förstone minst sagt “skruvad”.
Ja, naturligtvis är den osannolik – men ändå inte…
Trafficking korruption – maktmissbruk är ju realiteter.
Lisbeth Salander s personlighet KAN ju finnas hos en EXTREM variant av Aspbergers syndrom, med samtidig maximal intelligens – fotografiskt minne, reaktionssnabbhet (Mozart har bevisligen existerat …)

Sedan finns det ju inga människor som har sådan MAXIMAL TUR i alla lägen…
Genom att skapa denna udda romanperson får dock SL möjlighet att berätta om ohederlighet och oegentlighet inom näringsliv,polis och rättsväsende.
SAMTIDIGT får läsaren uppleva lyckan att – som i de gamla INDIANfilmerna en gång – uppleva glädjen: ‘Kavalleriet kommer!

Slutligen


har jag avslutat genomläsningen av Orman Pamuks (OP) Istanbul.

Samtidigt som han beskriver sin barndom får man en ingående skildring av staden under 200 år.

I boken finns över 200 foton, dels familjesnapshots, dels stadsinteriörer från skilda epoker – de tidigaste är av målningar,etsningar och teckningar.

I början berättas om Orhans tidigaste barndom:

My mother, my father, my older brother, my grandmother, my uncles and my aunts – we all lived on different floors of the same five-storey appartment block.

Då är den relativt lättläst. Sedan kommer ett parti i mitten då han uppehåller sig kring staden – hur den utvecklats fysiskt – och beskrivits av författare och konstnärer sedan början på 1800-talet.
Det osmanska – eller ottomanska, den termen använder Pamuk, väldets makt deklinerade alltmer efter slaget vid Kahlenberg utanför Wien 12 september 1683 fram till första världskriget; Kemal Atatürk tog makten 29 oktober 1923.

Kapitel 10 på sidan 81 benämnes Hüzün, the Turkish word for melancholy…
I mycket av det som OP skildrar om Istanbul återknyts till detta begrepp. Det gradvisa förfallet under 1800-talet, då staden mister alltmer av politisk och ekonomisk betydelse – samtidigt som den industriella revolutionen får Europa att blomstra – präglar människorna och inte minst byggnaderna. (OP studerade till arkitekt efter gymnasiet!)

De 37 kapitlen är väldigt olika långa. Ett av de längsta är det artonde, ss 137-154; (det var ungefär här jag tappade fart första gången jag pausade genomläsningen!)
kapitel 18 heter:
Reşat Ekrem Koçu´s Collektion of Facts and Curiosities: The Istanbul Encyclopedia.

Det är en detaljerad illustrerad redogörelse för OP:s genomläsning av farmoderns bibliotek t.ex

From Osman Gazi to Atatürk: A Panorama of Sixhundred Years of Ottoman History
och vidstående
”Koçus own strange and tragic story. His labor of love, which he´d begun ten years earlier in 1944, and which poverty had forced him to abandon in 1951 on page 1000, at volume 4, while still on the letter B…”

Fram till kapitel 29 (sid 246) beskrivs stadens och invånarnas liv som de kan utläsas av byggnaderna, ruinerna och reseskildringar och målningar av europeiska besökare.

En stor brist i boken när man läser dessa avsnitt är att det saknas en karta! (Jag hade glädje av de kartor som finns i Barbara Nadels deckare från I!)

På sid 246 återupptar OP tråden när det gäller sin egen uppväxt – adolescens – skolgång – förhållandet till den äldre brodern och föräldrarnas äktenskap.

Kapitel 35 ss 293-308 heter First Love.
B0ken avslutas med en skildring av moderns missnöje med att han inte tänker fullfölja sina universitetsstudier – hon tror att han hoppas på en framtid som bildkonstnär – vilket hon bedömer som destruktivt för hans möjligheter till ett anständigt giftemål.

The streets of Beyoglu, their dark corners, my desire to run away, my guilt – they were all blinking on and off like neon lights in my head. I knew now that tonight my mother and I would´t have our fight, that in a few minutes I would open the door and escape into the city´s consoling streets; and having walked away half the night, I´d return home and sit down at my table and capture their chemistry on paper.

´I don´t want to be an artist´, I said. ´I am going to be a writer.

Han är värd sitt nobelpris – men det skulle Kapuściński ha varit i än högre grad!
Pamuks bok tuggar man i sig –
Kapuścińskis är som ett glas rhenskt vin.

När jag nu skall beställa nya böcker på nätet är det i första hand fler av Kapuścińskis penna som gäller –

och så är Sture Linnér sommarpratare idag!

Midsommarkonflikt

Just nu läser jag, eller borde läsa, 5 böcker.
Jag har ju i ett flertal inlägg berättat om Orhan Pamuks Istanbul.

Jag hade hunnit till sid 290/335 när jag istället började läsa Konsten att vara snäll se 13 juni, som jag ju faktiskt avslutade.

Alltsedan inlägget den 31/3 (klicka på label das Lesen) ligger


på mitt skrivbord.

Hela maj och halva juni har ju gått i släktträffarnas tecken.

Visserligen öppnade jag i samband med en upprensningsaktion på en hylla Sven Stopes frejdiga vidräkning med OL – men avbröts av vår resa till Mälardalen.

Därifrån lyckades jag hemföra ett utläst exemplar av Stieg Larssons sista :
Jag hann läsa två kapitel – den verkar minst lika bra som de två tidigare – innan jag nere i Hjärup snubblade över

Den är årets underbaraste läsupplevelse hittills – – är nu på sidan 142/285!

Skrev jag i gårkväll.
Sedan dess har jag läst kapitlet Bland döda kungar och glömda gudar.
Det är 1979 och han reser till Teheran för att skildra den islamiska revolutionen och shahens fall. Han passar då på att resa till Shiraz och Persepolis. Han får rådet att vara på plats vid soluppgången:
sid 156
En soluppgång i öknen är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, den som rann bort för oss i gårkväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. Nu kommer himlen och marken och människorna tillbaka.Allt finns på nytt, allt ser vi på nytt. Om det finns en oas i närheten ser vi den, finns det en brunn ser vi den också. I detta känslostarka ögonblick faller muslimerna på knä och läser dagens första bön, salad as-subh.
Men deras hänförelse smittar av sig på de otrogna, alla upplever solens återkomst till världen lika starkt, det är kanske den enda uppriktigt sanna akten av ekumenisk förbrödring
sid 160 vid Persepolis
Som alltid när man beser livlösa tempel,palats,städer, väcks frågan hur det gick för byggarna? Hur var det med deras plågor, brutna ryggar, ögon som stuckits av stenflisor, reumatism? Hur var deras usla liv? Deras lidande? Och då väcks nästa fråga: skulle de här underverken ha uppstått utan det lidandet? Utan uppsyningsmannens piska? Utan rädslan som skälver i slavens inre? Utan högmodet hos härskaren? Kort sagt: har inte det förgångnas stora konst skapats av det som är negativt och ont i människan? Men samtidigt: har det inte skapats av övertygelsen att det som är negativt och svagt i henne bara kan betvingas av skönheten, bara med ansträngningen och viljan att skapa den? Och är inte det enda som aldrig förändras skönhetens form? Och det behov av den som finns inom oss?

Istanbul

Efter min läsning av Konstantinopel (recension 30/8) utbrast jag:
Jag tänker nu gå vidare med Borges, Ekelöf och ALLT om Istanbul och det bysantinska riket!

Den 13 oktober kunde jag stolt redovisa att jag läst två deckare av Barbara Nadel som utspelar sig i Istanbul
9 januari recenserade jag Baudolino, som jag kämpat 3 månader med och där jag avslutade med:
Ni ärade bloggläsare kommer successivt under våren få ta del av mina nya insikter!

Nu går det undan på järnvägen:
I går avslutade jag

Detta är den tredje deckaren i Barbara Nadels serie från Istanbul.
Samma dag som jag avslutar den nås vi av denna nyhet:
Armenisk journalist mördad i Turkiet
Den armeniske publicisten i Turkiet, Hrant Dink, sköts i dag ihjäl utanför sin redaktion i centrala Istanbul. Mordet skakar Turkiet och kan påverka landets relationer till EU. Svenska PEN jämför händelsen med mordet på Anna Politovskaja i Ryssland.
Hrant Dink

Som jag skrev efter läsningen av de två första Belsassars dotter och Kristallburen, får man en djup inblick i spåren efter det osmanska imperiet med dess folkmyller, motsättningarna mellan olika samhällsskikt, folkslag och religioner. Kommissarie Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien.Hans unge medarbetare komissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”.

Belsassars dotter handlade om en grupp ryska immigranter, utdrivna ur Ryssland 1917.
Kristallburen däremot skildrar kvardröjande sedvänjor i de gamla osmanska familjerna som ju förlorade makten efter första världskriget genom en turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen.
Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, med i stort sett de gränser som landet har än idag.

Arabesk är en musikgenre, turkisk ”popmusik”, med rötter i gammal folkmusik av skilda slag där arabisk musik har haft inflytande, därav namnet. Denna gång är huvudpersonerna, popstjärnorna ”bergskurder” från nordöstra Turkiet.

Kriminalpolisens medlemmar i dessa böcker representerar de olika folkgrupperna. Utöver de ovan nämnda finns en jude och en kurd, rättsmedicinaren är armenier och den kvinnliga psykologen är turkiska men med en irländsk mamma etc.

Parallellt har jag också startat på

Orhan PAMUK varvar där sina tidiga barndomsminnen med beskrivningar hur han uppfattade sin barndoms stad och redovisning av sina djupa insikter i Turkiets och Istanbuls historia och den turkiska litteraturen.

Jag har kommit till sid 126/336

Läs den spännande fortsättningen.
( det tänker i alla fall JAG göra)

ETT ÅR med blogg!

För ett år sedan skickade jag på uppmaning litet recensioner av mitt läsande till den djefla mannen
Han returnerade genom att skapa denna blogg!
Och på den vägen är det …- som det står i sportreferaten.
Apropos SPORT – jag säger bara Henke!
The Guardian: Sir Alex Ferguson rarely mentions anyone in the same breath as Eric Cantona but there was no reason to believe the Manchester United manager was getting ahead of himself yesterday when he compared Henrik Larsson to the mercurial Frenchman.

Vad vore mera lämpligt för att markera Ett-årsjubileet än att redovisa höstens läsmöda:

Den 30 augusti kunde jag här på bloggen recensera Thorvald Steens Konstantinopel. Jag utbrast då:
Jag tänker nu gå vidare med Borges, Ekelöf och ALLT om Istanbul och det bysantinska riket!

Den 13 oktober kunde jag stolt redovisa att jag läst två deckare av Barbara Nadel som utspelar sig i Istanbul.

Sedan gav jag mig i kast med Umberto Ecos Baudolino
Den 13 oktober hade jag kommit till till sidan 134 av 431!
Sedan dess har följande hänt:
Baudolino
är läst,
Istanbul av Orhan Pamuk är inköpt och påbörjad,


Här följer så recensionen av Baudolino:

Det finns två historiska personer i berättelsen
Kejsar Fredrik Barbarossa och Nicetas Choniates (alt.Niketas Koniatos) kansler och historieskrivare vid det bysantinska hovet.

Baudolino är en språkbegåvad bondpojke från Piemonte, Ecos födelsetrakter, som genom en slump i en dimma träffar på Fredrik Barbarossa. Denne frapperas av B:s förmåga att tala tyska och diverse franska och italienska dialekter. Dessutom har B. haft en uppenbarelse (säger han i varje fall, han visar sig vara en mycket begåvad mytoman) där Sankt Baudolino förutsäger Fredriks seger i sin aktuella kampanj (han vet då ännu inte att herremannen han mött ÄR kejsaren).
Det resulterar så småningom i att Fredrik tar hand om pojken, ser till att han får lära sig skriva, skickar honom för studier till universitetet i Paris etc.

Umberto Eco får härigenom tillfälle att skildra Europas historia under andra hälften av 11oo-talet fram till drygt 1210.

Dessutom involveras myterna om
Johannes Prästen (Johannes Presbytern), en apokryfisk personlighet, som omtalas i åtskilliga medeltidskrönikor och den heliga Graal, som här kallas Gradalen.
Den heliga Graal, målning av Dante Gabriel Rossetti

Det fjärde korståget intog Konstantinopel 12 april 1204 och skövlade staden.
Baudolino råkar då befinna sig där och i det kaos som till slut skulle få staden på fall möter Baudolino Nicetas i Hagia Sofia medan det plundras av pilgrimerna.
Baudolino börjar berätta sin historia för Nicetas.

I Paris blir Baudolino t.ex vän med Poeten, Borone och Kyot (Wolfram von Eschenbachs påstådda förebild till Parsifal) och lär känna legenderna om Prästen Johannes rike. Baudolino börjar drömma om att resa till detta mytiska land.
Myten om den heliga Graal

Baudolino finner Gradalen och övertygar kejsar Fredrik att överlämna den till Prästen Johannes. Kejsaren inleder i det syftet det tredje korståget men dör under mystiska omständigheter i Mindre Asien varpå Baudolino och hans vänner inleder resan på egen hand.
Resan blir en odyssé där Baudolino bland annat passerar skogarna i Abchazien som inte släpper ned något solljus och korsar stenfloden Sambatyon. Under sin resa möter Baudolino eunucker, enhörningar och vanskapta människor (som Eco hittat inspirationen till i medeltida bestiarier och illuminationer). I en scen återberättar den kvinnliga satyren Hypatia hela den gnostiska skapelsemyten.
San Baudolino är namnet på den italienska staden Alessandrias skyddshelgon, Umberto Ecos födelsestad som också figurerar i romanen. 1189 uppfördes en kyrka i staden helgad till San Baudolino. Kyrkan har bland annat en staty av bonden Aulario som räddade staden undan kejsar Fredriks belägring.
Wolfram von Eschenbach (död omkring 1220) var en tysk riddare och poet, räknas till en av de största episka diktarna av sin tid. Som minnesångare skrev han också lyrisk poesi.
Idag är Wolfram ihågkommen främst för just Parzival, av många ansett som det främsta episka verket från denna tid. Det är det äldsta bevarade verket på tyska som omnämner den heliga Graal

Så länge Fredrik Barbarossa förekommer i handlingen är det spännande och lättläst.
Resan åt öster med uppehållet i eunuckernas, skuggfotingarnas,
blemmernas, panotiernas Pndapetzim är mera långrandigt.
Dock visar det sig efter genomläsningen att man blivit insatt i arianism, neoestorism,gnosticism och ett flertal andra läror och myter från 1100-talet.

Upplösningen, som återför handlingen till Konstantinopel, Fredrik Barbarossas död 10 juni 1190 genom drunkning,och Gradalens öde är spännande, blir tillsist en riktig deckargåta!

Jag har kämpat i tre månader med denna bok och så här efteråt , trots svackan i mitten, känner jag mig väldigt upplyft av innehållet!
Ni ärade bloggläsare kommer successivt under våren få ta del av mina nya insikter!

That´s the business of the Turks

Min sjungande make brukade i en avlägsen tid nynna på en schlager:
Its Istanbul, not Konstantinopel…
med slutklämmen
That´s the business of the Turks.

Det var mitt under kalla kriget, så Turkiet och MellanÖstern var inte i fokus på samma sätt som nu.

Så läste jag, ungefär samtidigt,
Thorwald Steens Konstantinopel (se blogg 30 augusti) och

Barbara Nadel
Belsassars dotter som jag recenserade så här:
En gammal man från de slitna judiska kvarteren mördas på ett ohyggligt sätt. Ett rasistiskt dåd? Inget visar sig dock vara som det ser ut. Detta är Barbara Nadels kritikerrosade debut och den första boken i Nadels »Istanbulserie«. Här introduceras den korta kedjerökande kommissarien Çetin Ikmen med sin höggravida fru Fatma, sina åtta barn och en far som kräver sitt handlag.

Mycket intressant skildring från det mångkulturella Istanbul!!
Jag tänker skicka efter fler i serien om Çetin Ikmens bravader när det blir dags för nästa inköp på Bokus. De senare är inte översatta tror jag – det får under alla omständigheter bli på engelska.


NU i höst har jag således läst nästa i Nadels serie, även den på svenska, som då heter
Kristallburen
originalets titel. A Chemical Prison


Denna gång finns en karta över Istanbul, genomgång av det turkiska alfabetet, ordförteckning, platsförteckning och namnöversättningar som gör läsningen än intressantare.
Motsättningar mellan olika folkgrupper och religioner, mellan sekulära i Ataturks efterföljd och dogmatiker illustreras i mordgåtan.

Diskussionen i pressen om Turkiets eventuella inträde i EU därtill har gjort mig genuint intresserad av Konstantinopels-Istanbuls historia och jag beslöt att ha detta som
läsprojekt under hösten.

Så, i min bågnande hylla för böcker ”som skall läsas när jag får tid” fanns
Umberto Ecos Baudolino med bakgrund i Konstantinopels förstörelse 12 april 1204 då, i stället för att erövra Jerusalem, det fjärde korståget intog Konstantinopel och skövlade staden.

Jag har kommit till sidan134 av 431!

På mitt skrivbok ligger en lapp med följande anteckning inför nästa bokrekvisition (i mitt projekt ”Håll i pengarna” beställer jag många böcker på en gång så att portot per bok blir så litet som möjligt) :

ORHAN Pamuk Istanbul

Och så går karlen och får Nobelpriset!
Synd att jag inte kan skryta med att jag läst boken…

Konstantinopel


Det ostadiga vädret under augusti har faktiskt haft det goda med sig att jag kommit igång att läsa igen.

En bok som legat flera år på hyllan för böcker ”som skall läsas när jag får tid ” är
Thorwald Steens Konstantinopel.

Det är en krönika som främst bygger på Snorre Sturlasons berättelse om Sigurd Jorsalafars resa till det heliga landet 1111, och hans besök i Konstantinopel under hemvägen. TS har förberett sig noga genom att studera allt som skrivits om händelsen och tiden.
Han räknar upp Jorge Luis Borges, Gunnar och Ingrid Ekelöf, Erik och Einar Karason, Anna Komnena, Amin Maalouf, John Julius Norwich, Maria Esther Vazques samt Memo K, Mustafa R och José S ochGül D;

Romanen är bara på 257 sidor. Texten är präglad av isländska sagan, korthuggen – tät – den tog mig 3 månader att läsa.
En stor läsupplevelse som leder till eftertanke och skapar nyfikenhet:
Jag tänker nu gå vidare med Borges, Ekelöf och ALLT om Istanbul och det bysantinska riket!

Jag joggar i första hand vidare med en deckare av Barbara Nadel
http://www.bastulli.com/Nadel/Nadel.htm
English summary: I have read a book about a Norwegian Viking king , Sigurd Jorsalafar, who 1109-1111 went to Jerusalem and fetched what he thought was a piece of the Cross of Christ. On his way home he passed Constantinopel