Istanbul:7 Beyoğlu *

 
Från båten såg vi Dolmabahçepalatset som efter  1856 var hemvist för sultanerna
och även efter 1923 tjänade som presidentresidens.

Efter att ha fikat längs stranden i Asien (Üsküdar) gav vi oss vidare på vår söndagsutflykt.

Först båt till Kabatas för att därifrån åka Tünel till Taksim
Istanbul is served by two underground funicular railways, of very different ages and styles.
The older of these lines is the Tünel. This line is the oldest underground metro line in continental Europe, and the second in the world after London (arguably third in the world, if one counts Brooklyn, New York’s abandoned Atlantic Avenue Tunnel). The Tünel is 573 m long with an altitude difference of 60 m and no intermediate stations between Karaköy and Tünel Square. It has been continuously in service since 1875. Two trains run every 3.5 minutes on a single rail line with a passing loop half way between the termini, and a trip takes 1.5 minutes. 15,000 people are transported daily.
The modern funicular running between Kabataş – Taksim Square
A second modern funicular, the Kabatas-Taksim Funicular, opened in June 2006, connecting Kabataş and Taksim. This system connects the sea bus station and the tram stop in Kabatas to the metro station on Taksim. It is about 600 meters long and climbs approximately 60 meters in 110 seconds.

Taksimtorget ligger högst uppe i den moderna stadsdelen Beyoğlu. När vi kom ut från Tünelstationen inspekterade vi först Cumhuriyet Anıtı, Republikmonumentet, där Atatürk figurerar, dels på ena sidan som General bland sina officerare, dels, på motsatta sidan, som president och landsfader. Det var rikligt med poliser och polisbilar. Jag tyckte det var intressant med en ung parant kvinnlig polis och bad om ett snapshot.

Sedan började vi vandra längs Istiklal Caddesi.

Det dröjde inte många minuter förrän vi (kl visade sig vara 12) mötte en demonstration med fladdrande röda, ej turkiska, fanor, troligen en facklig demonstration. 

Jaha, det var därför det var så många poliser…
tänkte vi och släntrade vidare.
MEN
Efter någon halvtimme hörde vi taktfasta körer uppifrån Taksim.
Gågatan i hela sin bredd fylldes av män , arm i arm i bredd, invirade i rödblå (HIF:s färger!) halsdukar. Vi flanörer fick kasta oss åt sidan bäst vi kunde. 

 De fotbollskunniga i vår grupp kunde identifiera laget till Trabzonspor
som tydligen vann ligakuppen 2010!
Omedelbart efter fotbollsfansen kom alla poliserna vi sett uppe vid Taksim, med hjälmar, sköldar och batonger i högsta hugg. Den blonde tillvänster är den medhavde sonen.
Vi försvann in i gränderna på jakt efter en fiskrestaurang….

* Det är i Beyoğlu som Orhan Pamuk planlöst strövar under uppväxten.

Istanbul:6 Asiatiskt strandhugg

Tredje dagen, en söndag, hade vi beslutat att ge oss iväg till Asien.
Dit kommer man med båt, turen är kortare än färjeturen Helsingborg – Helsingør
MEN
När vi skulle ta oss de 100 meterna ner till färjeläget blev vi hejdade av ett maratonlopp! Det var att ge sig upp på bron, varifrån vi fick en god överblick.
Jag hade före avresan varit litet bekymrad över hur vi skulle klara transporter utan att kunna språket och utan att som turister bli uppskörtade. Det visade sig vara helt onödiga farhågor. I 16 – miljonerstaden finns ett fantastiskt nät med metro, gammal spårvagn, ny spårvagn,tünel och båtturer.
OCH
Hur långt du än åker är priset alltid detsamma
= 1,5 TL (=turkisk lira) = 7.50 kr!

Här ser vi från båten stadsdelen som förr hette Pera, nu Beyoglu

Nu är vi snart framme i Asien – närmare bestämt Üsküdar = Skutari där Florence Nightingale hade sitt fältlasarett under Krimkriget! Det som sticker upp litet utanför kusten är Leanders torn.
ÄNTLIGEN:

Mitt första steg på asiatisk mark!

Istanbul:5 Lördageftermiddag

När vi på lördag eftermiddag kom ut på den öppna platsen mellan Hagia Sofia och Blå moskén var där ett väldigt folkmyller. Vädret hade förbättrats betydligt.

 Familjer i grupper gick runt fontänen, kring vilken också fanns rikligt med parkbänkar. 
De 75 åren hade tagit ut sin rätt så jag föredrog att stilla kontemplera på en sådan, medan övriga gav sig i väg till Basilikacisternen.

 Fontänen var ett vattenspel med stor repertoar.

The adhān , Arabic: أَذَان‎ , Azan/Ezan [ʔæˈðæːn]) is the Islamic call to prayer
PLÖTSLIGT
Började böneutroparna i Blå moskén sjunga.  
Till skillnad från här höll de på åtminstone 10 minuter…

Istanbul:4 Hagia Sofia

Från Arkeologiska museet behövde vi bara gå några hundra meter vidare uppför backen för att vara i de gamla bysantinska kvarteren Sultanahmet. Här låg före 1453 det östromerska kejsarpalatset med sin Stadium Hippodromen,  Av dessa byggnader är det bara den av Justinianus uppförda Hagia Sofia som står kvar, Hippodromen är omgjord till park.

Ända sedan Hagia Sofia stod färdig år 547 har den väckt den största förundran och beundran hos besökarna, bland dem Fredrika Bremer, som såg den på 1800-talet då den användes som moské.
I tusen år var den kristenhetens största kyrka och i många såväl arkitekters som lekmäns ögon är den fortfarande helt i särklass, både vad gäller storlek och skönhet.

OCH
När sultanerna sedan skulle bygga sina moskéer blev de alla kopior av Hagia Sofia, eller som de själva kallade den Ayasofya.

När turkarna erövrade Konstantinopel 1453 gjorde de om Hagia Sofia till en moské.
De täckte över alla de fina guldmosaikerna.
Kemal Atatürk gjorde om Hagia Sofia till ett museum.
 De rödmössade är en skolklass på studiebesök!
Restaurerandet pågår fortlöpande – vi kom inte fram till Högaltaret på grund av avspärrningar. Kalligrafitavlorna med Korancitat hänger kvar från moskétiden. 

Via stenlagda ramper (Jfr Rundetårn) kommer man upp i gallerierna på andra våningen. Här finns flera av de hittills avtäckta mosaikerna. Trots ivrigt spejande hittade vi inga vikingainskrifter…

Istanbul 3:Arkeologiska museet

Dag två var det litet bättre väder – regnet hade upphört. Vi gav oss ivrigt iväg på dagens upptäcktsfärder, startandes med Arkeologiska museet.

 Den pampiga huvudbyggnaden uppfördes 1881-91  för att rymma den turkiske arkeologen Osman Hamdi Beys fynd  under sina utgrävningar. I en av de första hallarna finner vi Alexandersarkofagen som fanns på bild i min gamla Historiebok för Realskolan!

 Det visades också hur sarkofagen, när den var ny, var målad i bjärta färger

På andra våningen  fanns fynd från Hattusa:

Tyska arkeologer inledde utgrävningar av platsen 1906, vilka fortsatte fram till första världskrigets utbrott. De mest betydelsefulla fynden från Hattusa var de stora arkiven om totalt 30 000 lertavlor. Fynden innebar att det hettitiska språket upptäcktes, vilket hade stor betydelse för forskningen om indoeuropeiska språk. De hettitiska texterna gav även rik information om hettiternas kultur, litteratur och religion, samt hela Främre Orientens historia. Fynd från Hattusa förvaras numera på de arkeologiska museerna i Ankara och Istanbul. Utgrävningar pågår fortfarande på platsen.
Hattusa är en av de nio platser i Turkiet som UNESCO förklarat världsarv.

Se även

Även om det var fascinerande att läsa de handflatestora kilskriftsbreven om vardagstrivia oss hettiter emellan var den största upplevelsen mötet med världens första fredsfördrag:

den djefla mannen har författat en artikel om Slaget vid Kadesh, som jag korrekturläst, varför jag var väl förtrogen med tillkomsten.

Det är svårt att avgöra vem som vann slaget, rent teoretiskt så stod egyptierna längst på fältet medan hettiterna flydde, dock så hade egyptierna lidit katastrofala förluster och kunde inte utnyttja ”segern” som dock i propagandan hemma i Egypten, i fresker visas det hur de modiga och välorganiserade egyptierna driver de förskräckta och dåligt disciplinerade hettiterna på flykten. Riktigt så gick det inte till, och Ramses fick ge upp kriget efter sin pyrrhusseger. Först 1283 f.Kr.  kunde   Ramses skriva under ett fredsavtal med den nye hettitiske kungen Hattusili III.
Historiker idag anser de hettitiska angivelserna som mer tillförlitliga, då de förvisso glänser över alla döda egyptier och även påstår att de vann slaget, men de erkänner att de retirerade och uppgifterna nedvärderar inte Ramses på samma sätt.
En kopia av fredsfördraget, ett av de första internationella fredsavtalen, hänger i förstorad version på FN:s högkvarter.
MEN 
Här hänger originalet! 

 *

I Çinili paviljongen, byggd 1473 av Mehmed II som ett nöjeslott, finns exempel på den osmanska kakelkonsten, t.ex denna Mihrab från Karaman:

 

Mihrab, arabiska ألمحراب, (fördjupning i mur) är en nisch i varje moské som visar böneriktningen (qibla). Bönen utförs alltid i riktning mot Kaba som ligger i Mekka

… och mycket mycket mer  (T.ex fynd från utgrävningen av alla de nio  lagren i Troja!) 
MEN 
Nu var vi trötta  och hungriga och hade bara hunnit med halva dagsprogrammet, varför vi pausade för lunch
Läs den spännande fortsättningen!

Istanbul:2 Topkapi

Vi hade i god tid införskaffat oss en guidebok. Där fanns listat tio- i topp sevärdheterna.
Sex av dem var på gångavstånd från vårt hotell.
Första dagen, som var en riktigt regnig och för årstiden kylig dag, ägnade vi åt sultanernas palats: Topkapi

 Ja, enligt den bok som familjens fotograf medförde: James Goodwin, ”Horisontens härskare”. Det osmanska rikets historia, är det inget palats i egentlig mening utan ett ”förstenat läger”:

”Mehmet (II) återställde inte ruinerna efter Konstantins storståtliga palats.
Strax efter det att det gamla platset i Konstantinopel hade fullbordats 1458 uppförde Mehmet ett nytt, Topkapi, på den höjd där stadens akropolis hade legat.

—På akropolis i Konstantinopel hade man utsikt över två vatten, Bosporen och Gyllene hornet. Mehmet lät utjämna kullen och förse den med trappor innan han började bygga där. Han tog råd av såväl persiska furstar som italienska arkitekter. 1500-tals historikern Mustafa Ali skriver att ”sultanen, som sätter hela världen i rörelse, måste tvunget bygga sitt palats på en yta så stor som en öken, så att han kan skryta och briljera.  Topkapi-palatset liknar nu för tiden ett förstenat läger efter någon besegrad armé.

Det är luftigt, elegant, beklätt med iznikkakel och fyllt med dyrbara föremål.
Det var långa köer framför varje monter med gamla dräkter,andra textilier, smycken, vapen och möbler.

Det var särskild avgift för att besöka Skattkamrarna och Haremet.

Ett exempel är Topkapidolken som tillverkades som gåva till Shahen av Persien,
MEN
 när gåvodelegationen hade nått Bagdad erfor de att shahen hade dödats i strid, varför de återvände hem till Istanbul med dolken.
Här är Validesultanens, dvs sultanens moder, som var högst i rang i haremet, sällskapsrum.
Efter att turkarna förlorat sjöslaget vid Lepanto 1571 ” inleddes det så kallade Kvinnosultanatet, då Selims mor och Nur Banu, hans främsta hustru (första kadın) de facto tog makten och utövade den i egna syften. Korruption och intriger blev ett naturligt tillstånd…

 *

Klockan hade hunnit bli 16.30 när vi kände oss tillräckligt informerade och mogna för en vilostund inför kvällens utforskande av det turkiska köket!

Istanbul:1

Den gamle sjöng den här sången långt innan jag började läsa in mig på staden. , 2007, var det ju inte aktuellt..

MEN
Härom torsdagen bar det väg….
Bilden från Kastrup.
Vi valde att flyga via Zürich, eftersom det var så mycket billigare
MEN

Det innebar ett väldigt vandrande och köande för att passera alla säkerhetskontroller och samtidigt förflytta oss gående från transithall A till B!

Slutligen framme i Istanbul!
Det första vi kunde konstatera var att transporter är enkla, varierade och billiga så snart var vi på vårt hotell.
Vädret var första kvällen inte det bästa men det var inte bara transporter som var prisvärt….

På sannolika skäl


Som avkoppling från den krävande The Line of beauty har jag nu läst en italiensk deckare som jag tipsats om via en understreckare i SvD av Harald Hamrin där det bl.a. står:

Så har Carofiglios Bari och hans hjälte, advokaten Guido Guerrieri, blivit vad Donna Leon och kommissarie Brunelli är för Venedig och Andrea Camillieri och kommissarie Montalbano för Palermo.

Jag har ju med stort nöje läst Barbara Nadels deckare från Istanbul med kommissarie Çetin ıkmen så jag beställde genast den första av Carofiglios böcker som översatts till svenska:
På sannolika skäl.

Som omväxling till The Line of beauty ´s långa både meningar, tankegångar och kapitel är denna bok utmärkt. C. har en korthuggen prosa där handlingen hackas fram i korta 2-3 sidor långa kapitel. Först skildras advokat Guerrieris händelselösa, trista liv både socialt och i yrkeslivet. Det blir ändå tristare när hustrun till hans bestörtning begär skilsmässa. Han råkar in i en kris, får panikångest och kan med näppe sköta sitt arbete.

Genom att han av en senegalesisk kvinna ombeds försvara en likaledes sengalesisk man som anklagas för, ja efter en summarisk utredning så gott som redan är befunnen skyldig till, kidnappning och mord på en nioårig pojke får han plötsligt en angelägen uppgift.

Man får en intressant inblick i livet på Italiens sydostkust och italiensk rättskipning.

Carofiglios deckare är bästa sättet att lära känna Bari. Om Berlinmurens fall fått västberlinare att upptäcka Östberlin (och tvärtom), så har Carofiglio fått Baribor (och sina läsare) att lära känna båda sidor av staden. ”Nya” Bari och ”gamla” Bari har återförenats – tack vare åklagaren Carofiglio och advokaten Guerrier

Den 38-årige Guerrieri kämpar med sin depression men mycket på grund av sitt osjälviska engagemang i detta brottmålsärende får han mer och mer psykisk energi och sinnesro, lyckas till och med övervinna sin hissfobi.

Inledningen är gråmelerad och seg, men allteftersom stegras spänningen och blir OOLIIIDLIG….

Det skall bli intressantatt läsa nästa del Ragionevoli dubbi (på engelska Reasonable Doubts)

Läsplanering

Sedan 2007 har jag via denna blogg försökt strukturera mitt läsande. Det är ju tveeggat – man kan stå där med skammen:

Inte har det blivit av att läsa om Djungelboken!

MEN
Kvalitetsläsandet blir något bättre tillgodosett när man offentliggjort sina föresatser.
Så t.ex lyckades jag ganska bra med Istanbul, Tempelriddarna, filosofi och Irland.

Nu är det dags för ett nytt Tema nämligen OM Skönhet.
Det är inspirerat både av min förtjusning för Umberto Ecos böcker, mina studier i filosofins historia och det faktum att sedan mer än ett år
Bookerprisvinnaren 2004 Alan Hollinghurst´s The line of Beauty ligger oläst och ser förebrående på mig.

I Kappadokien

Nu har jag läst ännu en deckare av Barbara Nadel med Istanbulkommissarien Çetin ıkmen . Denna gång har han emellertid ärende hos en släkting i Kappadokien, närmare bestämt i en by utanför staden Nevsehir.

Samtidigt har hans kollega och vän problem i jakten på en ”peeper” , som efter att först bara ha antastat homosexuella män, börjat misshandla dem, en till döds.
Liksom tidigare får man en väldigt intressant inblick i den oerhörda mångfald som finns i dagens Turkiet.
Cetins problem har anknytning till landskapet Kappadokien med sina fairy chimneys som ju också dragit till sig en avsevärd internationell turism av backpackers m.fl.
För att ytterligare förstärka kulturkrockarna är handlingen förlagd mitt under Ramazan
(turkiska för Ramadan).
Den lokala polismakten har begränsade resurser -och vilja! – att lösa mordgåtan. Inkallad hjälp från Istanbul i form av rättspatologen Dr Arti Sarkissian (armenier) blir insnöad men icke förty löser Cetin sin mordgåta.
Det gör egentligen kollegan Süleyman också – men han förbjuds fullfölja sin utredning – det antyds att en medlem av säkerhetstjänsten är inblandad och den vill ta itu med sitt ”rötägg” själva…