Och ibland blir den aldrig densamma mer….

 Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer
 som ju  AH skrev när Jolo dog

stämmer ju även in på den sinnesstämning som präglar oss efter Behring Breivik-massakrerna i Oslo och på Utøya. Visserligen har jag ju kollat dagligen och sällan funnit att det finns anledning att lyssna på Sommar
MEN

 när jag igår såg att det var Jan Carlzons tur blev jag intresserad.
Jag frågade mig:
”Kommer han att beröra Tragedin i Norge?”
NEJ
det gjorda han inte
MEN
Utlovat skulle han prata om:
 – Sommar med mig ska handla om det kärleksfulla ledarskapet, om att det är i mötet med andra människor allt händer, och om svårigheten att hitta sig själv när hela livet varit ett uppdrag.
OCH

när han inledningsvis pratade om hur han anlände till världen som tredje barn till sina föräldrar, efter att de två äldre dött, den ene perinatalt, den andre genom olyckshändelse i 2 1/2 årsåldern, och hur detta präglat honom genom  deras omedvetna förväntningar att kompensera dem för förlusterna,  resp. en nära dödenupplevelse som SAS-chef slog ju hans program an den rätta tonen direkt!
Jag har inför en nära förestående resa till Berlin börjat läsa Folke Schimanskis Berlin och har just kommit fram till perioden 1917-1925. 
Vi skandinaver som ju länge varit förskonade från våldsamma attacker på  vårt öppna samhälle, många unga vet ju knappt något om kalla kriget,  andra världskriget, Förintelsen eller för den delen Första världskriget, får ju en påminnelse om att det ONDA är en realitet.

Se även 
Det började redan 356 fKr! 

SM:5= Edén

Det är ända sedan den 11 februari jag recenserade en statsministerbiografi
MEN
Det betyder inte att jag inte har läst någon…

Jag försöker emellertid i mina redovisningar av mitt läsande någorlunda följa med i den tid som flytt – dvs i  Axel Munthes och Rubinsteins biografier, Jolos redovisning av 1900-10 och statsministerbiografierna, dvs redovisa dem parallellt.

 NU
för att jag inte ska komma alltför långt före är det dock dags för

nr 5 =  Nils Edén. 
Han var tio år yngre än sina föregångare och även sin efterträdare Branting. Han blev den som rätt förvaltade det kloka manövrerande som de tillsammans utfört under första världskrigets år med kulmen 1917:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.
Maktskiftet brukar betecknas som parlamentarismens slutliga genombrott i Sverige, och har uppfattats som en av de mest centrala händelserna i svensk politisk historia

 Det är en av mina favoriter, Gunnar Wetterberg som skrivit biografin. Den är därför ovanligt klar, koncis och lättläst.

Nils Edén hade sin bakgrund i 1800-talets strävsamma ståndscirkulation. Hans farfars farfar var hemmansägare och kyrkvärd i Medelpad, hans farfars far nämndeman och hemmansägare. I nästa generation tog sig sönerna Nils och Per namnet Edén efter släktgården Edsta. Den yngre brodern Per blev riksdagsman i bondeståndet i mitten på 1800-talet, medan den blivande statsministerns farfar Nils läste till präst och blev komminister i Råneå i Norrbotten.

Det innebar att Nils Edén, * 1871, växte upp i det Norrbotten som inte fick järnvägsförbindelse med resten av Sverige förrän 1915. Däremot kunde han gå i det nyinrättade gymnasiet i Luleå innan han

” i september 1889 tog ångbåten Norra Sverige till Stockholm. Resan varade tre dygn”
I Uppsala blev han först kurator för Norrlands nation, sedan studentkårens ordförande. 1903 utnämndes han till professor i historia.

Första gången han yttrade sig på ett politiskt möte var 1901. Det gällde då, inte förvånande, det som skulle visa sig vara hans hjärtefråga: rösträtten.
Han blev anlitad i samband med unionsupplösningen och skrev på uppmaning av Karl Staaf en ”broschyr” som kunde läsas i utlandet.

På en vecka skrev Edén ihop Det svenska programmet i unionskrisen
Han anlitades mer och mer av liberalerna på grund av sin utomordentliga talekonst, och valdes 1908 in i andra kammaren. Redan första året kunde han smula sönder det förslag till Nya universitetsstatuter som ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld försökte få riksdagen att anta…
I samband med Karl Staafs andra ministär blev Edén inte aktuell för att inträda i regeringen, eftersom han, till skillnad från partilinjen var försvarsvänlig och icke nykterist…
När sedan Karl Staaf dog 4/10 1915 fick det liberala partiet svårt att välja en efterträdare -det slutade med en kompromiss= ett femmannaråd, där dock Edén ingick.

I samband med regeringen Swartz avgång skrivs:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.

Det var dock inte så enkelt som det låter!
Gunnar Wettergren använder 20 sidor (av 110 sammanlagt!)  för att berätta alla turerna kring regeringsbildningen. Under mer än en månad diskuterades med konungen VEM som skulle leda den nya regeringen och vilket skulle vara deras mandat. Kungen ville helst, och kämpade in i det sista för, att det skulle bli en samlingsregering med även högerpolitiker men blev till slut tvungen att ge med sig:

Kungahuset våndades. ”Det blir rysligt med Edén”, skrev den tyskvänliga drottning Victoria till sin biktfader biskop Billing. Kungen förmådde Widén att göra ett nytt försök att övertala Swartz, Förgäves – och söndagen den 14 oktober tackade den tilltänkte slutgiltigt nej.
Äntligen kom anbudet till Edén

På fyra dagar förberedde Edén sitt uppdrag genom hårda förhandlingar med kung Gustaf:

På så vis gjorde Edén sin första stora insats som statsminister redan innan han var formellt utnämnd. Kungen tog ett stort steg närmare parlamentarismens principer och avstod från väsentliga delar av sina möjligheter till personlig maktutövning. Edén hade tvingat igenom den konstitutionella monarkin

Regeringsunderlaget var ju en koalition mellan socialdemokrater och liberaler. På samma sätt som i förhandlingarna med konungen, gick Edén i utseendet av ministären mycket grundligt tillväga.

Visserligen ”misslyckades” han med Branting:

Edén ville att Branting skulle ha en tung post. Branting hade nog helst velat bli utrikesminister, men hans ententevänlighet gjorde det omöjligt. I stället krävde Edén att han skulle ta finansdepartementet. Branting vred sig som en mask, men föll till slut till föga.

MEN
Redan efter mindre än tre månader bad Branting att bli befriad från uppdraget – och i stället gick uppdraget till den skånske skomakaren Fredrik Thorsson.

När  Edén på grund av oenighet med socialdemokraterna när det gällde kommunalskatten avgick den 10 mars 1920 hade han emellertid i huvudsak uppnått vad han hade föresatt sig:

– åttatimmars arbetsdag
 – reformation av lagstiftningen avseende fattigvård
 – kyrkotukten avskaffades
 – lag om åtgärder mot könssjukdomar
 – vattenrättslag
 – lag om rätt till litterära och musikaliska verk
 – avskaffande av dödsstraffet
 – införande av fortsättningsskola och förbättrad pedagogik i folkskolan
 – kvinnlig rösträtt
 – allmän kommunal rösträtt

Det blir för långrandigt att redogöra för turerna kring HUR detta åstadkoms.
Utöver Edéns skicklighet och förmåga att leda sin ministär  hade man också en del tur:
Under den ordinarie riksdagen våren1918 lyckades förstakammarhögern stoppa propositionerna  om allmän rästrätt..

MEN
Under den urtima riksdag som inlagts hösten 1918 på grund av det ånyo tillspetsade försörjningsläget, lyckades Edén till regeringens fördel utnyttja kungaparets rädsla för revolution när den tyske kejsaren avsattes:
Den 7 november 1918 bad Edén kungen att tala med högerledarna om möjligheten att komma överens i rösträttsfrågan.
—-
 Den 9 november 1918 bröt revolutionen ut i Berlin. Kejsaren abdikerade och flydde till Holland med kronprinsen
—–
Oron hade nu spridit sig. Kungen såg den ene fursten efter den andre mista sin ställning. Drottning Victoria hade fastnat bland revolutionärerna när hon besökte sina föräldrar i Karlsruhe. Gustav V packade sina saker på slottet för att snabbt kunna ge sig iväg.

Efter genomförandet av alla dessa reformer och därefter brytningen med socialdemokraterna splittrades det liberala partiet. Edén hade ju inte mer att genomföra – slutade sitt politiska liv som landshövding i Stockholms län 1920-38.
>>…en av de förnämsta regeringschefer vi haft…<<
Som statsminister var Edén i sitt esse. Han var en framstående talare, tidigt begåvad med smeknamnet Silvertrumpeten. Det handlade inte bara om hans retoriska skicklighet, utan tydligen också rösten. ”Han hade en sällsynt vacker klar och hög tenorbaryton, och sjöng osvikligt rent” berättar sonen

Das Lesen XIV: Jolo

Det blåser bister kallt ute trots att kvicksilvret klättrat uppåt. Däremot lyser vårsolen in genom fönstret, vilket uppmärksammat mig på att det nog är dags att städa litet…

Då fick jag plötsligt syn på den här bokserien i bokhyllan.

Den gavs ursprungligen ut 1960-67. Sedan dog ju Jolo 1974 – och på bokrean följande år hade Svenska Bokhandlarföreningen tryckt upp en ny upplaga – som vi då köpte.

MEN

1974 dog också mamma Eva och vårt hembiträdes mor*, samtidigt som vår yngste fyllde 10.

1975 var det år då BÅDA föräldrarna  började jobba heltid.

Vi beslöt att avstå från ny hemhjälp – grabbarna fick klara sig själva några timmar efter skoltid.

MEN

Det innebar ju också att marktjänsterna tog så mycket tid och kraft i anspråk – särskilt sedan vi börjat orientera 1977 – att  ingen tid till Das Lesen  kunde disponeras förrän den siste sonen lämnat föräldratjället 1981!

* Vårt hembiträde ”fru Lindberg” bestämde sig för att säga upp sig eftersom hon måste sköta sin gamle far i Landskrona…

Men nu dök de ju lägligt upp!
Jag trodde det var den här boken av Jolo som stod näst i tur!
Det är en bok som 2003 utgavs av Jolosällskapet och
som står redo för eventuell Köpenhamnsresa med diverse barnbarn!

Jolo

Som framgår av LLL:4 Del 1 och Ida – dagens blogg var det med sorg i hjärtat som vi avstod från Jolos kåserier när vi ansåg oss föranlåtna att säga upp prenumerationen på Dagens Nyheter.

MEN
Nu har jag i högen med gamla tidningsurklipp hittat en av klenoderna. Jag minns hur jag och den gamle fullkomligt vred oss av skratt – liksom honom var Jolo pionjär i den nya mansrollen:
Klicka 2 (två!) gånger på bilderna för läsbarare text.

Höstpotatis

Fram till 1968 hade vi en prenumeration på Dagens Nyheter. Då sade vi upp den, eftersom vi inte gillade den prägel Olof Lagercrantz satte på tidningen.
Det innebar ju att vi också måste överge Jolo, Alf Henriksson och Pernilla Tunberger…

MEN

1980 gav Bra Böcker ut receptkort:”Pernillas bästa”, som alltsedan, tillsammans med Vår Kokbok och dottern Annas kokbok, varit min matlagningskanon.

Så här när ”nypotatis” börjar bli gammalpotatis är det dags för Hasselbackspotatis:

Det här är ju skrivet på 70-talet.
Sedan dess har det ju kommit flytande margarin
OCH
inte minst ett ännu bättre knep när det gäller skivandet:

Man tar en ca 0,75 cm hög skärbräda och lägger den skalade potatisen längs med bredvid, och får då ännu bättre kontroll på skårandet!

LLL:4 Del I =Jolo

I mitt föräldrahem hade vi på 50-talet en prenumeration på Dagens Nyheter. Därför, när den gamle och jag slog ihop våra påsar 1957, var det första vi kostade på oss utöfver lifvets nödtorft, en prenumeration på nämnda tidning.

Vi läste ledarsidan med Herbert Tingsten och Kurt Samuelsson och även med förtjusning just AH, Bang, Torsten Ehrenmark, RedTop ,Salon Gahlin och JOLO!

MEN

Under 60-talet blev vi alltmer förbryllade och oförstående inför tidningens ställningstaganden.
Chefredaktören Olof Lagercrantz åkte till Kina och kom hem i full Mao-mundering och berättade entusiastiskt i TV om en fotbollsmatch han sett:

När det ena laget gjort ett mål spelade det andra laget på halvfart – för det skulle sluta rättvist med ett oavgjort resultat.

Att man kunde läsa sådant här:
”Det kommunistiska partiet har skapat ofantligt mycket som är värdefullt och framtidsdugligt. Det har bland annat – och det är en stor sak – befriat det ryska folket från påträngande materiell nöd, medan samtidigt miljoner svälter i Förenta Staterna”
Olof Lagercrantz om Sovjetunionens kommunistiska parti. Dagens Nyheter, 11/7 1968.

blev man ju van vid

MEN

När jag tyckte mig märka att JOLOS tidigare så muntra kåserier blev livströtta och vemodiga, uppenbart i otakt med den sk ”tjejmaffian”med Kerstin Vinterhed i spetsen,
sa vi 1969 upp prenumerationen.
Sedan var vi utan rikstidning i flera år!

I Dagens Nyheter den 2:a maj 1974, dagen efter att Jolo dött, kunde man läsa
en dikt av Alf Henriksson:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag

Och ibland blir den aldrig densamma mer

Del 2 i morgon!!

Das Lesen V

Att vi läste FrankMc Courts självbiografiska bok Angelas ashes hade ju alls inte med det faktum att vår käre Edvin sedan september 2007 är där på försoningsuppdrag.
Däremot har det inneburit att hans föräldrar och syskon vid två tillfällen 2008 besökt
Den gröna ön.
den gamle råkar så i bokhyllan hitta en gammal pocketbok som vi inköpte på en bokrea i slutet av 60-talet men aldrig blivit färdiga att läsa.
Själv fick jag lust att läsa om Jolos och hustruns bok

Irland den omöjliga ön

som vi tog del av strax den kom ut 1957. Vi lånade den av någon – eller på biblioteket – men jag har för en billig penning kunnat köpa mig ett exemplar på bokbörsen.

Redan den gamle konstaterade att Alf Åbergs bok, som ursprungligen kom ut 1956, är mycket stimulerande och intressant läsning. AÅ lyckas med att i ett och samma avsnitt Det öde landet både berätta om turistande i sydvästra Irland, redogöra för en statlig utredning och avsluta med ett citera ett skådespel av Yeats:

I ett av husen bodde sagoberättaren Séan Ó Conaill.

På andra sidan vägen ligger ruinerna av ett litet munkkloster från tidig kristen tid. Ännu kan man urskilja några av munkcellerna under stenhällarnas tak. Utanför grunden till den nu försvunna kyrkan står flata stenar ännu uppresta. Gnider man gräs på deras yta tecknar sig det kristna korset i graniten. Häruppe ringde kyrkklockor en gång. när den klangen var okänd i större delen av Europa.

På vägen utanför möter oss en vacker kvinna i spetsen för fyra mycket trasiga barn. Hon har rött hår av den kulör, som förr skrämde byns fiskare från vettet. Att möta henne betydde olycka på färden – det återstod bara att gå hem igen! Hur det talet uppstått vet man inte – kanske det är en reminiscens från de rödhåriga vikingarnas tid?

Den rödhåriga kvinnan är upprörd för att de stängt skolan. Detta föranleder sedan AÅ att redogöra för en utredning om emigrationen som den irländska emigrationskommittén under ordförandeskap av dr James P. Beddy avgivit, för att avsluta det 9-sidiga kapitlet:

Helvetet eller Connaught – det var det val som Cromwell en gång ställde de besegrade irländska bönderna inför. ´Vi valde Connaught´, sade en irländare till mig, och överlät den andra till Cromwell.´
Connaught är västra Irland , det är granit, tång, sanka torvmossar och små glimtar av grönt gräs, ett stenland där ingenting växer utom sten. När man farit timme efter timme genom detta kustlandskap, frågar man sig till slut varför någon stannar kvar – med den höga levnadsstandard, som nu gäller som enda livsnorm i länderna väster- och österut.

På återvägen hämtade vi upp i bilen en gumma som kom från betesmarken. Min chaufför kände igen henne. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med en man som emigrerat till Amerika. Hon hade stannat kvar, därför att någon måste ta hand om föräldrarnas gravar. Hon skötte nu en liten gård alldeles ensam och hade varje dag lång väg att gå till kreaturen.När hon kom upp i bilen, började hon på sitt gaeliska tungomål prisa Guds godhet som låtit henne få bilskjuts idag. Min chaufför instämde i detta lov till Gud, som låtit honom se den gamla kvinnan vid vägkanten. En lång stund var bilen full av tacksägelser.
Chauffören, hans hustru och den gamla kvinnan började tala med varandra. För undvikande av onödiga och besvärliga förklaringar presenterades jag som chaufförens kusinbarn och fick besked att jag liknade hans släkt. Samtalet rörde skilda ämnen – åsnans företräden framför hästen, prästen vägran att hålla predikan på gäliska (är det inte skam av kyrkan att skicka hit folk som inte förstår vårt språk?), den gamla dansbanan utanför byn, där sju lag dansat polka mot varandra förr i världen, då bygden var full av ungt folk. När vi släppte av kvinnan flera kilometer längre fram prisade hon på nytt Guds nåd denna underbara kväll. Inget språk är så rikt på böner och lovord som gäliskan, det irländska fattigfolkets språk!.
Jag såg hennes ljusa klänning förvinna längs stenvallen och erinrade mig några rader i Cathleen, Houlihans dotter´, det drama där W.B. Yeats sökte fånga Irlands själ:

´- Såg du någon gammal gumma gå utför backen?
– Nej, men jag såg en ung flicka, hon hade en drottnings gång.´


Det är en njutning att läsa – och så får man lära sig en massa om Irland genom tusentals år –
fram till 1968
Jag har hittills läst 80/200 sidor

Utgången: A draw!


versus

Den utlysta Wettkampf´en slutade oavgjort (nästan se nedan)

Vi har varit något distraherade av det magnifika vädret, som krävt friluftsliv, men varje ledig stund har det lästs.

Jag var i fatt den 3de då vi båda nått sid 323. En utflykt till Fredriksdal (reportage följer) gjorde mig emellertid alltför trött för fortsatt läsning den dagen, så den gamle gick om igen…
Sedan är boken så BRA att behållningen, om man läser mer än två kapitel om dagen, blir mindre – texten med alla dess undermeningar måste få sjunka in.
Vi släckte nattlamporna den 5te på sid 404 (den gamle) resp 391
20080706 gick jag gick i mål kl 20.15 – den gamle 20.30

Slutligt utlåtande:

Det är en läsupplevelse helt i klass med Kapuścińskis: På resa med Herodotos även om böckerna i övrigt är väldigt olika.

Det är en memoarbok av den år 1930 födde Francis MacCourt.
På första sidans andra paragraf läser vi:

When I look back on my childhood I wonder how I survived at all. It was, of course, a miserable childhood: the happy childhood is hardly worth your while. Worse than the ordinary miserable childhood is the miserable Irish childhood and worse yet is the miserable Irish Catholic childhood.

Det som sedan berättas på de följande 460 sidorna bekräftar ovanstående utsaga. Det som gör boken till ett mästerverk är att han lyckas återge sina och familjens öden med så mycket humor och medkänsla.

Därtill har han en förmåga att beskriva det som händer helt utifrån BARNETs perspektiv. Berättelsen börjar när han är tre år och de minnena beskrivs mycket konkret. Allteftersom han blir äldre tillkommer funderingar om vad som egentligen sker och hur världen är beskaffad samt vad som styr de vuxnas handlingar.

Grandma won´t talk to Mam anymore because of what I did with God in her backyard. Mam doesn´t talk to her sister, Aunt Aggie or her brother Uncle Tom. Dad doesn´t talk to anyone in Mam´s family and they don´t talk to him because he´s from the North and he has the odd manner. No one talks to Uncle Tom´s wife, Jane, because she´s from Galway and she has the look af a Spaniard….

Frank McCourt är född i USA men på grund av av Depressionen, faderns alkoholism som gör försörjningen osäker och att två syskon dör i tidig ålder och som får mamma Angela att tappa livsmodet, finner de för gott att återvända till moderns hemtrakter i Limerick


När boken slutar är han arton år och har lyckats samla ihop till båtbiljetten så han kan återvända till USA.
Sista året arbetar han hos en tidningsdistributör. Plötsligt får han ett akut uppdrag:

Mr McCaffey is in a terrible state in the office. Where were you? Great God above in heaven, does it take you all the day to cycle from the railway station? We have an emergency here and we should have Halvey but he´s gone off on his friggin´holidays, God forbid the language,, and you´ll have to cycle around as fast as you can, good thing you were a telegram boy that knows every inch of Limerick, and go to every bloody shop that´s a customer and walk right in, grab whatever copies you see of John O´London´s Weekly , tear out page sixteen and if anyone bothers you tell them ´tis government orders and they are not to interfere in government business and if fhey lay a finger on you they are liable to arrest, imprisonment and a large fine, now go for God´s sake and bring back every page sixteen you tear out so that we can burn them here in the fire.

Vi som läste Jolos bok Den omöjliga ön när den kom ut 1957 är ju inte förvånade….