Verner

Verner von Heidenstams Övralid ingick i årets program

DODR har haft sitt årliga möte.
I länken ovan utlovade jag en upplysande redogörelse för innehållet i detta begrepp vecka 22.
Sedan har företeelsen lyst med sin frånvaro på denna blogg.
Dock uppgav jag ej vilket år detta skulle ske.
Men nu kan det ju vara dags…..

Verners gravplats ligger svindlande vackert vid Vätterns nordöstra strand mitt emot hans barndoms paradis Olshammar.

Vid banketten senare på kvällen gled denna dikt av H. upp i huvudet:

Vi människor

Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.

Här är det ingen som är ensam och kall!

Cistercienserorden

Min första insikt om cistercienserorden i Sverige kom när jag 1980 ställde upp och sprang nattsträckan i Smålandskaveln i Stockaryd 1980.

Jag har via Google hittat ett reportage från en annan deltagare:

Nu var det dags för nattpremiär på Smålandskavlen. Och det var en kall natt. –10º C. Igen ett lopp som försvunnit från minnet. Sprang extrema runtvägval överallt där jag hade en chans. Måste ha varit ännu mer mörkrädd än idag. Jag landade i mål nästan 20 minuter efter Almbys Lars Schagerström på 146:e plats och var nog ändå ganska nöjd. Traskade iväg till en maskinhall där det var ombyte. Duschen däremot var inte inomhus. Man fick gå ut 10 meter på upplagda träpallar. Vattnet från de som duschat hade här frusit till is så det var såphalt ut till duschen och när man väl halkat dit så var duschen så varm att det inte gick att stå under strålen. Efter några tafatt försök att skvätta lite vatten på sig, blev det att halka tillbaka in i maskinhallen.

Vår lilla klubb hade två bra unga orienteringslöperskor. Men ett lag behövde tre, varav en skulle springa natt. Så de fick ”damma av tanten” – jag var då 45 år gammal.

Det var ju bara det att det blev rejält kallt (se ovan). Det hade inte vara så kallt tidigare så isen i mossarna var tunn, den brast och man sjönk ner några decimeter i mossarna. Jag utövade ju dessutom ingen större hastighet. Jag minns att jag försökte gardera mig mot förfrysning med plastpåsar på fötterna!
Jag kom dock helbrägda i mål och vi damer hade dusch inomhus och uppeldad bastu i anslutning!


Vid hemfärden följande dag passerade vi Nydala kyrka och jag läste för första gången berättelsen om den stackars abboten som fick bannor för att han inte som förväntades varje år kunde inställa sig till det generalkapitel i Citeaux som hölls sent på hösten!

Under årens lopp har jag sedan blivit mer och mer intresserad, informerad och fascinerad av denna munkorden och dess främste företrädare Bernhard av Clairvaux!

Nu efter vår resa till Linköping och Medevi passade vi på att återknyta bekantskapen med Nydala kyrka och klosterruin.


Nu 28 år senare fanns det betydligt mer information – t.o.m. med om att cisterciensermunkarna nu återvänder till Nydala!

Flyga drake


Flyga drake av Khaled Hosseini

Denna bok köpte jag för några månader sedan. Jag blev nyfiken eftersom den låg på 10-i-topplistan vecka efter vecka. Men egentligen var jag inte särskilt tänd på att läsa den.
Men så behövde jag en lättläst bok som omväxling och startade.

Inledningsvis är det en intressant barndomsskildring från Afghanistan på 60-70-talet. Amir heter huvudpersonen, en överklasspojke vars mor dog vid hans födsel. Hans far som kallas Baba är en verklig kraftkarl – framgångsrik i affärer och sina vänners vän. De har en tjänare Ali som i sin tur har en son Hassan som är Amirs lekkamrat. De delar vått och torrt .

sid 32: Konstigt nog tänkte inte heller jag på Hassan och mig som vänner. Inte i ordets vanliga bemärkels, i alla fall. Strunt samma att vi lärde oss att cykla utan att håll i styret tillsammans, eller att bygga en fullt fungerande hemmagjord kamera av en pappkartong. Strunt samma att att vi ägnade hela vintrarna åt att flyga med drakar, springa efter drakar. Strunt samma att Afghanistan för mig är en tunn liten pojke med rakat huvud och lågt sittande öron, en pojke med kinesiskt dockansikte som ständigt lystes upp av ett harmynt leende.
Ingenting av detta spelade roll. För historien är inget som man övervinner särskilt lätt. Inte religionen heller. När det kom till kritan var jag pashtun och han hazar, jag sunnimuslim och han shiamuslim och det kunde ingenting någonsin ändra på.

Denna första del avslutas med såväl triumf som förnedring:
Pojkarna Amir och Hassan vinner den stora drakseglartävlingen och Baba visar äntligen hur stolt han är över sin son.
MEN
I triumfens ögonblick sviker Amir sin vän som blir överfallen av ett gatugäng.

Amir reagerar med inverterade skuldkänslor – knyter sig inom sig – vill till varje pris provocera Hassan att låta honom betala för sveket.
Det resulterar till slut i att Ali, Hassans far bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin hemstad.
Strax efter medför den politiska situationen att Baba och Amir emigrerar till USA.
Den andra delen som handlar om tillvaron i Kalifornien bland emigrantafghaner är intressant men inte så upphetsande.
MEN
Tredje delen:
Då får han, efter det att Baba dött i cancer, ett brev från dennes bäste vän som nu bor i Pakistan. Han var under uppväxten den som såg hur Baba och Amir misslyckades med att nå fram till varandra. Det visar sig också att han har full insikt i vad som egentligen hände mellan Hassan och Amir.
Resultatet blir att Amir ger sig in på en botgöringsresa till Kabul.
Då lyfter verkligen romanen…..

Jag kommer snarast att beställa roman nr 2:
Tusen strålande solar

Vår konfirmand

Anton konfirmerades i Bräkne-Hoby kyrka.
Kyrkan var fylld med nära och kära – påfallande många ungdomar.
Numera är ju konfirmanderna aktiva med uppläsning, dramatiseringr och och sång.

Vid uttåget- recessionen- var det Anton som var korsbärare.
Vi sjöng i Gospeltakt:

I will call upon the Lord
for He is worthy to be praised.
I will call upon the Lord
for He is worthy to be praised.
Hosannah, blessed be the rock,
blessed be the rock of my salvation.
Hosannah, blessed be the rock.
blessed be the rock of my salvation.

Födelsedagsbarn 8 och 9

Så är det åter dags att hylla våra majbarn!
Här har vi dem båda i färd med att starta festligheterna i samband med guldbröllopet ifjor.
Att den djefla mannen är den ende nykteristen på bilden är ju svårfattbart…
Göran har i dessa dagar fullt upp i rollen som farfar…

men vi hoppas Malin snart åter får tid för en avkopplande brunch i Viken.