Höstbjudning I


Den gångna weekenden har jag haft min årliga höstbjudning.
Förberedelserna var minutiösa.
Det putsades och polerades.
Det fina porslinet med guldkant som inte går i diskmaskinen – fick komma ur skåpen.
Tallriken till entrérätten är från min mors DIANA-servis – designad av Einar Forseth

Dagen till ära hade jag tagit fram mellanläggen.
Dessa små dukar har jag i en uppsättning av tolv, egenhändigt virkade av kära mor.
Slutligen huvudrättstallriken.

Det är Royal Copenhagens servis Clarissa som reades ut för 8 Dkr tallriken när jag råkade vara i Köbenhavn januari 1979. jag köpte på mig så mycket jag orkade bära…
(det var egentligen inte så mycket, porslin är tungt)

5 svar på ”Höstbjudning I

  1. Skojigt att se del av din höstfestdukning.

    Mellanläggen från min mamma (möjligen har jag dem i något skåp) är med bred virkad bård som omgav ett runt creamfärgat tättvävt linnestycke, som hade ett färglatt blommönster i petit point i mitten. Broderiet hade nog mamma gjort själv. Jag gissar att de tillkom under förlovningstidens kvällar och helger, då för övrigt stora delar av det framtida hushållets linneförråd fållades och namnades.

    Undrar om dagens unga kan föreställa sig vilket handarbete tidigare generationers kvinnor ägnade sig åt.

  2. Nej – verkligen inte.
    Gästerna – som presenteras i följande avsnitt – är välartade 40+ are.
    De kunde överhuvudtaget inte föreställa sig att min mamma – som hade en dynamisk personlighet-någonsin kunde ha kunnat sitta ned så länge så dessa mellanlägg materialiserades.

    Jag har ju i en kommentar på Lottens blogg, apropos hemkunskaper, prisat min uppfostran – då oavsett övrig inriktning – det på 40-talet var SJÄLVKLART att man blev kulturkompetent avseende ett hems skötsel.

  3. Min mamma, som under stor del av min uppväxt var fullt yrkesarbetande, först som kamrer sedan som revisor, var suveränt duktig när det gällde matlagning, planering och organisation i ett sexpersonershushåll (fem under veckornas vardagar eftersom min pappa reste i sitt arbete) som utöver lägenhet i stan hade en hel gård som fritidställe. Men antingen var jag ett alldeles för drömmande flickebarn eller så ingick inte utlärning i mammas planering. När jag flyttade hemifrån i tjugoårsåldern och skulle fixa själv kunde jag bara två saker: rensa strömming och baka Ullas sockerkaka. Min räddning blev den lilla kokboken ”Novisen vid spisen” som jag fann i en bokhandel. Däri stod hur man kokade potatis och ägg eller gjorde en vanlig vit grundsås, etc.

    I hemmet hade jag diskat, dukat, skalat potatis eller morötter, rivet morötterna, sköljt sallad, skurit tjusiga stjärnor av morötter till glasmästarsill. Kilat och handlat, sopat golv, skakat mattor, skurat trasmattor på bryggan på landet. På landet fanns mycket bärplockning och köksträdgårdslukande och -skördande med i bilden, samt vedhämtning eftersom vi länge hade enbart vedspis där. Vidare att flera gånger om dagen forsla matvaror från köket på andra våningen, ut på gården, runt huset och in i den där belägna källaren, samt omvänt. Kylskåp installerades först en bra bit in på sextiotalet.

    Men själva matlagningen och dess finesser greppade jag inte alls. I sig var jag nog trots min drömskhet rätt observant på diverse, dock inte det kulinariska. Mina båda systrar, som troligen var mer intresserade, var och är långt bättre än mig då det gäller matlagning, men ingen av dem kommer i närheten av mammas kokkonst. Det är först nu som min snart 95-åriga mamma i stort sett slutat laga mat själv. Hennes händer greppar inte längre som de ska. Men fram till för några år sedan kunde hon fortfarande ha middagsbjudningar, där hon själv stått vid grytorna.

    I går kollade jag efter, i en dagbok från fjortonårsåldern, om jag möjligen skrivit jympa i stället för jumpa i den, men endast på ett ställe fanns detta skolämne nämnt och då som förkortningen gymn. Men jag såg också att jag en senhöstsöndag skrivit: ”Slapp följa med på landet i dag, i stället gjorde jag efterrätt: stekta äpplen och vaniljsås.” Det var nog höjden av min tonåriga huslighet det. Mina första tio år som gift stod jag för maten, därefter tog min man vid, starkt uppmuntrad av sönerna som sa »pappa lagar mycket godare mat än mamma« och det gör han än i dag!

Lämna ett svar till den blyga Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.